Att varors ursprung anges på ett korrekt sätt är viktigt både för köpare och säljare och då kanske särskilt i situationer där köparen är en konsument och säljaren en näringsidkare. Det är av stor betydelse att konsumenter har tillgång till essentiell information rörande produkter och inte blir vilseledda angående exempelvis vilken näringsidkare som framställt en viss produkt eller vilket geografiskt ursprung produkten har. Att konsumenter inte tillåts bli vilseledda angående dylikt kan även vara av vikt för näringsidkarna. En näringsidkare som har ett välkänt och respekterat varumärke vill förstås inte att någon annan näringsidkare på ett otillbörligt sätt skall kunna dra nytta av det välkända varumärket ett sådant förfarande skulle bland annat kunna innebära att innehavaren av varumärket förlorar kunder av olika skäl. Detsamma gäller även för andra varubeteckningar än just varumärken, såsom för olika slags geografiska ursprungsbeteckningar. Varor av ett visst slag, från en viss region, kan vara särskilt välkända och respekterade. Som typiska exempel kan nämnas parmaskinka (skinka från den italienska regionen Parma) eller champagne (mousserande vin från den franska regionen Champagne). Ifall vem som helst, var som helst, skulle få producera skinka och kalla den för parmaskinka skulle det vara att utnyttja den äkta parmaskinkans goda rykte (och skulle kanske i längden också medföra att den äkta parmaskinkan får ett sämre rykte, om kopiorna är av en sämre kvalitet). Det skulle förstås också vara vilseledande gentemot konsumenterna om ett sådant agerande var tillåtet. Det finns olika slags lagstiftning som syftar till att förhindra sådant vilseledande beteende som nämnts ovan, till exempel finns det ett generellt förbud mot vilseledande marknadsföring. Hädanefter skall det emellertid fokuseras på de EU-regler (och därmed svenska regler) som existerar rörande skydd för vissa former av ursprungsbeteckningar.
Det skall först och främst understrykas att EU-reglerna angående skydd för vissa former av beteckningar som diskuteras här nedan endast gäller för jordbruksprodukter och livsmedel. Olika slags ursprungsbeteckningar för andra typer av varor är dock i viss mån skyddade genom andra regler, men dessa skall alltså inte närmare redogöras för här. När det gäller skyddet för olika slags beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel har man delat upp det i tre olika kategorier:
Skyddad ursprungsbeteckning (SUB), vilket används för jordbruksprodukter och livsmedel som är producerade, bearbetade och beredda i ett visst geografiskt område, genom särskilt kunnande. Termen ursprungsbeteckning definieras mer exakt som ett namn på en region, en ort eller i undantagsfall ett land, använt för att beskriva en jordbruksprodukt eller ett livsmedel. Jordbruksprodukten eller livsmedlet skall vidare komma från den aktuella regionen, orten eller landet. Dessutom skall produktens kvalitet eller andra egenskaper helt eller till stor del bero på den specifika geografiska omgivningen. Produkten skall även, som antytts, ha framställts i den aktuella regionen/orten/landet.
Skyddad geografisk beteckning (SGB), som används för jordbruksprodukter och livsmedel som sammankopplas med ett visst geografiskt område. När det gäller SGB behöver inte hela processen med produktion, bearbetning och beredande ske inom det aktuella geografiska området, men något av stegen i processen måste ske i området. Även geografisk beteckning definieras mer specifikt som ett namn på en region, en ort eller i undantagsfall ett land, använt för att beskriva en jordbruksprodukt eller ett livsmedel och också här måste produkten ifråga komma från den aktuella platsen. En skillnad mellan ursprungsbeteckning och geografisk beteckning är emellertid att, när det gäller geografisk beteckning, krävs inte i samma utsträckning att produktens kvalitet eller andra egenskaper är beroende av det geografiska ursprunget. Det räcker ifall produkten har viss kvalitet, visst anseende eller viss annan egenskap som kan hänföras till platsen ifråga. Som nämnts, är det inte heller lika stränga krav på att produktens framställningsprocess skall ha skett på platsen.
Garanterad traditionell specialitet (GTS), vilket används för jordbruksprodukter och livsmedel som är traditionella och på något sätt särskiljer sig från andra liknande produkter i vissa föreskrivna avseenden. Vad gäller kravet på att produkten ifråga skall vara traditionell, så kan nämnas att produkten som grundprincip måste vara framställd av traditionella råmaterial eller ha bearbetats på ett traditionellt sätt.
För att en viss beteckning (såväl SUB, SGB som GTS) skall anses som skyddad måste den registreras. I Sverige är det huvudsakligen Livsmedelsverket som har det övergripande ansvaret för frågor rörande skyddade beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel. Det är till Livsmedelsverket som man lämnar in en ansökan angående registrering. Det är vanligtvis en grupp av personer eller företag, vilka har ett intresse av att en viss beteckning skall skyddas exempelvis eftersom gruppen ägnar sig åt att producera den produkt som beteckningen gäller, som lämnar in ansökan. Det är dock inte nödvändigtvis enbart de som lämnat in en sedermera beviljad ansökan om registrering som därefter tillåts att använda beteckningen ifråga. Istället gäller som huvudregel att alla aktörer som säljer produkter, vilka överensstämmer med produktspecifikationen för den registrerade beteckningen, får lov att använda beteckningen.