Meddelarfrihet och meddelarskydd


Offentlighetsprincipen kan sägas vara uppbyggd av flera komponenter, som tillsammans syftar till att främja öppen debatt och fritt meningsutbyte i Sverige. Förhandlingsoffentligheten och rätten för enskilda att begära ut allmänna handlingar är två viktiga aspekter av offentlighetsprincipen. Till offentlighetsprincipen räknas också meddelarfriheten och meddelarskyddet. Begreppen hänger samman, men fokuserar på två olika aspekter hos en och samma rättighet, som är särskilt viktig för media och anställda i offentlig sektor.

Meddelarfriheten är en grundlagsskyddad rätt att (som huvudregel) utan konsekvenser lämna vilken information och uppgifter som helst till media eller författare för offentliggörande. Meddelarskyddet innebär att uppgiftslämnaren skyddas mot åtal för spridandet av informationen.

Meddelarfriheten och meddelarskyddet är centrala för press och medias bevakning av hur staten, kommuner, myndigheter och andra offentliga institutioner fullgör sina uppgifter. Rätten tillkommer ”envar”, det finns alltså inga ytterligare krav på att personen t.ex. måste vara svensk medborgare eller offentligt anställd utan alla människor omfattas. Vem som lämnar ut informationen och vilka uppgifter det gäller blir dock en relevant fråga i de fall då en person har en tystnadsplikt som är starkare än meddelarfriheten.

Samtidigt innebär meddelarskyddet ett efterforskningsförbud, d.v.s. ett strängt förbud för offentliga myndigheter att efterforska vem uppgiftslämnaren är. För anställda inom offentlig sektor innebär efterforskningsförbudet ett arbetsrättsligt skydd, eftersom de i egenskap av anställda ska kunna lämna ut information utan att riskera negativ behandling och kritik från arbetsgivaren. Privat anställda ”whistleblowers” har ett svagare skydd, eftersom deras arbetsgivare inte kan straffas för sina efterforskningar.

Ett krav för att meddelarfrihet ska gälla är att uppgifterna lämnas för offentliggörande i tidningar eller andra tryckta skrifter eller radio- och tv-program. Uppgiften kan lämnas till t.ex. författare, journalister, ansvariga utgivare, redaktioner eller nyhetsbyråer, så länge syftet är att uppgiften ska offentliggöras. Med andra ord skyddar inte meddelarfriheten en myndighetshandläggare som över en middag diskuterar känsliga uppgifter med en vän som dessutom råkar vara reporter, eftersom avsikten inte var att uppgifterna skulle publiceras. Lägg märke till att det är uppgiftslämnarens avsikt som räknas, inte om uppgifterna rent faktiskt resulterar i en publicerad artikel eller ej.

Meddelarfriheten är som antytts inte absolut, utan undantag finns för att hindra att särskilt känslig information lämnas ut i publiceringssyfte. Det finns tre undantag då meddelarskyddet får ge vika för tystnadsplikt och därför inte hindrar åtal av uppgiftslämnaren, de så kallade meddelarbrotten. Det finns ingen brottsrubricering som heter ”meddelarbrott”, utan beteckningen syftar på sådana situationer där vanliga straffrättsliga bestämmelser kan tillämpas trots att det finns ett sådant publiceringssyfte som i vanliga fall hade hindrat åtalet. Meddelarbrott aktualiseras i följande tre situationer:

1. Uppgiftslämnandet innebär allvarliga brott mot rikets säkerhet, t.ex. spioneri, högförräderi och landsförräderi. Dessa grova meddelarbrott hänger samman med den mycket stränga sekretess som råder för dessa handlingar och straffas enligt vanliga straffrättsliga bestämmelser.
2. Uppgiftslämnandet innebär att sekretessbelagda allmänna handlingar felaktigt lämnas ut eller hanteras på fel sätt, och gärningen är uppsåtlig. Denna punkt kan aktualisera brott mot tystnadsplikt för den aktuelle tjänstemannen.
3. Uppgiftslämnandet innebär ett brott mot lagstadgad tystnadsplikt och gärningen är uppsåtlig. Sådan ”kvalificerad” tystnadsplikt gäller i t.ex. hälso- och sjukvården, socialtjänsten, samt för präster och advokater.

Bläddra bland juridiska artiklar