Mönsterskydd, även kallat designskydd, är en immateriell rättighet. Som förstås av ordet, finns mönsterskydd till just för att skydda äganderätten till ett mönster (alltså en design) och ge mönstrets formgivare (eller någon annan som innehar rätten till mönstret) en viss ensamrätt till mönstret ifråga.
Sedan länge har man förstått vikten av att samordna och harmonisera skyddet av immateriella rättigheter runtom i världen, inte minst eftersom immateriella rättigheter är av värde för handeln mellan olika länder. I slutet av 1800-talet tillkom de första riktigt betydelsefulla internationella överenskommelserna rörande skyddet av immateriella rättigheter. Vad gäller mönsterskydd, spelar Pariskonventionen för industriellt rättsskydd från 1883 fortfarande en viktig roll (i sin något uppdaterade lydelse). Bland viktiga punkter i Pariskonventionen kan nämnas att den slår fast att alla länder som tillträtt konventionen är skyldiga att erbjuda ett skydd för mönster, även om den inte mer specifikt stadgar hur ett sådant skydd skall vara konstruerat eller fungera. Pariskonventionen ställer vidare upp vissa viktiga principer rörande skyddet av alla immateriella rättigheter; exempelvis föreskrivs att länder som ratificerat konventionen måste erbjuda samma skydd för immateriella rättigheter som härstammar från ett annat land som för sådana som härstammar från det egna landet.
Utöver Pariskonventionen, är det så kallade TRIPs-avtalet (Agreement on Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights) en annan internationell överenskommelse som är av stor betydelse för mönsterskydd. TRIPs-avtalet uppkom inom ramen för WTO (World Trade Organization) och fokuserar ännu mer på immateriella rättigheters betydelse för den internationella handeln. TRIPs ställer också upp vissa grundläggande principer för skyddet av immateriella rättigheter. När det kommer specifikt till mönsterskydd, så fastslår TRIPs till exempel lite mer konkret vilka mönster som måste erbjudas skydd (det uppställs bland annat krav på att mönstret skall vara nytt eller originellt), vad som bör ingå i en mönsterskyddsinnehavares ensamrätt till mönstret ifråga samt minimikrav på hur länge ett mönsterskydd skall bestå.
Det har även skapats diverse internationella system för att uppnå mönsterskydd. Inom EU är alla medlemsländers immaterialrätt förhållandevis harmoniserad och det finns gemensam EU-lagstiftning rörande mönsterskydd. Inom EU, och därmed inom Sverige, finns regler angående skydd för oregistrerad gemenskapsformgivning och det finns även ett skydd för registrerad gemenskapsformgivning. Genom reglerna om skydd för oregistrerad gemenskapsformgivning ges mönster ett visst skydd så fort som det offentliggörs, ifall det uppfyller krav på att vara nytt och särpräglat, utan att några ansökningar eller registreringar behöver göras. Skyddet för oregistrerade gemenskapsformgivningar är dock något sämre än det skydd som erbjuds genom det registrerade formgivningsskyddet eller genom det inhemska svenska mönsterskyddet. En oregistrerad gemenskapsformgivning ger inte en lika omfattande ensamrätt för mönsterskyddsinnehavaren som de övriga alternativen och skyddet kvarstår endast under en treårsperiod. Registrerat formgivningsskydd uppnås, som kanske förstås utifrån ordalydelsen, genom att man lämnar in en ansökan om registrering av mönstret ifråga. Ansökan om registrering av en gemenskapsformgivning lämnas in antingen till Patent- och registreringsverket (PRV) eller direkt till EU-myndigheten Office for Harmonization in the Internal Market (OHIM). När en ansökan godkänns innebär det att mönstret är skyddat inom hela EU och inte enbart inom separata medlemsländer. Det registrerade formgivningsskyddet kan gälla i upp till 25 år.
Avslutningsvis skall det så kallade Haag-arrangemanget nämnas. Haag-avtalet administreras av WIPO (World Intellectual Property Organization), vilket är FN:s organ för immaterialrättsliga frågor. Sverige har ännu inte tillträtt Haag-avtalet, men EU har gjort det. Via Haag-arrangemanget kan man hos WIPO ansöka om registrering av ett mönster i flera av de länder som tillträtt Haag-avtalet samtidigt (istället för att behöva göra flera olika nationella ansökningar).