Den svenska miljöbalken är en omfattande lag som reglerar människans förhållande till naturen och till miljön. Miljöbalken reglerar både verksamheter, kontinuerliga eller återkommande aktiviteter, och enstaka åtgärder som i ett specifikt fall påverkar miljön i inte försumbar mån. Mycket av innehållet i miljöbalken härstammar från internationellt vedertagna miljörättsliga principer. Den grundläggande målsättningen för miljöbalken är att främja hållbar utveckling. Med hållbar utveckling menas en utveckling där dagens standard inte medför att kommande generationers möjligheter till utveckling skadas eller försummas.
Hållbar utveckling
Hållbar utveckling är som nämnts en grundläggande målsättning för den svenska miljörätten. De svenska rättsreglerna skall nämligen tillämpas på ett vis som möjliggör att en hållbar utveckling främjas. Tanken är att en ekonomisk och social utveckling inte skall förstöra för kommande generationers möjligheter till samma standard. Detta innebär att vi måste hushålla med naturens resurser och bruka naturen på ett sätt som orsakar minsta möjliga skada. I svensk rätt har stadgats att naturen har ett skyddsintresse i sig. Detta innebär att det inte förutsätts att någon människa har drabbats för att Miljöbalkens regler skall komma ifråga. Vidare är människan vid brukandet av naturen skyldig att iaktta ett så kallat förvaltaransvar. Med detta menas att naturen skall förvaltas på ett vis som även tillgodoser kommande generationers intressen av att bruka naturen.
Försiktighetsprincipen
För att skydda miljön från onödiga skador tillämpas den så kallade försiktighetsprincipen. Den är framförallt aktuell i situationer då det vetenskapliga läget inte kan ge klara svar eller är osäkert men då det ändå bedöms att farliga verkningar på miljön, människor, djur och växter kan föreligga. Med andra ord skall hänsyn tas till risken för en miljöskada. Om det bedöms som möjligt bör inte en vetenskaplig osäkerhet hindra att åtgärder vidtas i förebyggande syfte. Enligt EU-rätten skall åtgärder vidtas i sådana situationer och åtgärderna skall vidare vara icke-diskriminerande, proportionella i förhållande till skyddsnivån och stämma överens med liknande redan vidtagna åtgärder. Försiktighetsprincipen får vidare framförallt betydelse vid tillämpning av regler som anknyter till risk och bevisbörda. Som exempel kan nämnas att regeln om att utövaren har bevisbördan för att risker inte uppkommer på grund av verksamheter för att undslippa miljökraven är ett utflöde av försiktighetsprincipen.
Principen förorenaren betalar
Principen förorenaren betalar, eller polluter pays som den kallas internationellt, är en viktig del i den miljörättsliga lagstiftningen. Principen innebär att den som avser vidta en åtgärd eller bedriva en verksamhet som kan orsaka skador på miljön är skyldig att vidta olika försiktighetsmått för att hindra eller motverka miljöriskerna. Det är förorenaren själv som måste stå för kostnaderna för att miljökravet uppfylls. Principen kan ofta tillämpas i situationer då någon blir skyldig att vidta reparativa åtgärder. Vidare tillämpas i den svenska miljörätten ett strikt skadeståndsansvar, vilket innebär att den som har vidtagit en åtgärd eller en bedrivit en verksamhet som har orsakat miljöskador blir skadeståndsskyldig trots att någon försumlighet inte ligger personen till last. Det strikta ansvaret är också det ett utflöde av principen förorenaren betalar.
Några avslutande ord
Principen om hållbar utveckling, försiktighetsprincipen och principen förorenaren betalar syftar alla tre till att skydda miljön genom att göra miljöskyddet starkare. Dock bör uppmärksammas att det finns andra grundläggande rättsliga principer och regler som inte har med miljöskydd att göra. Det kan exempelvis vara principer som är till för att skydda individer såsom principer om rättvisa, rättsskydd eller rättssäkerhet. Sådana principer kan ibland konkurrera med de principer som behandlas ovan och kan i vissa situationer inskränka principernas utsträckning.