Europeiska unionens historia sträcker sig förhållandevis långt bak i tiden. Dess ständiga förändring och utveckling till trots, så fanns det en ganska tydlig vision när samarbetet grundades. Ambitionen i denna artikel är inte att ge en heltäckande bild av Europeiska unionens historia, utan att ta fasta på vissa avgörande skeenden för att illustrera dess utveckling.
Det var i efterdyningarna av andra världskriget som sex länder tog initiativet till ett samarbete, som var avsett att upprätthålla fred och samtidigt ge länderna en viss insyn och kontroll över en viktig aspekt av verksamheten i Europa. Dessa tankegångar och visioner gav upphov till den Europeiska kol- och stålgemenskapen, som grundades år 1952. Man kan givetvis fråga sig varför samarbetet kretsade kring kol och stål. Hade det inte varit tillräckligt att länderna samarbetade på ett mer generellt plan för att bevara freden; varför just kol och stål? De sex ursprungsländerna (Belgien, Frankrike, Italien, Västtyskland, Nederländerna och Luxembourg) var alla rörande överens om att kol och stål var två viktiga handelsvaror samt att dessa var nödvändiga vid en eventuell vapenproduktion. Genom att samarbetet kretsade kring dessa kunde man inom ramen för detta samarbete kontrollera oegentligheter och faror för freden, som man till varje pris ville upprätthålla.
Efter kol- och stålgemenskapen följde Europeiska ekonomiska gemenskapen och Euratom. Tillsammans bildade dessa tre enheter de Europeiska Gemenskaperna år 1967. De bildade sedermera den pelarstruktur som skulle känneteckna samarbetet inom Europeiska unionen, men som avskaffades när det senaste ändringsfördraget, Lissabonfördraget, trädde ikraft. Syftet med utvidgningen var att det samarbete som man grundade med kol- och stålgemenskapen skulle fördjupas och gränserna mellan länderna skulle suddas ut alltmer. Den handelspolitik som man hade börjat bedriva i början på 50-talet omfattade sedermera fler områden och var avsedd att underlätta för medborgarna att handla över gränserna. Här ser man ganska tydligt att idéerna om fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och människor börjar formas.
Nästa etapp, eller snarare nästa utveckling av en redan etablerad etapp, genomfördes på 80-talet. Inom samarbetet hade man kunnat konstatera att den inre marknad som man hade för avsikt att skapa avancerade relativt långsamt. Det berodde inte på bristande vision och ambition, utan en tröghet i beslutsprocessen. Länderna ville inte gärna släppa ifrån sig sin suveränitet och behöva tillämpa ett regelverk som de inte höll med om. Det faktum att förhandlingsprocessen tog ganska lång tid innebar således en tröghet i systemet. För att lösa problemet, satte man på pränt vad avsikten var med den inre marknaden. Man ville helt enkelt konkretisera och framhäva fördelarna med att tillsammans sträva efter ett gemensamt mål. Förvisso krävdes det, för den inre marknadens funktion, att medlemsländerna gjorde avkall på en del av sin suveränitet, men genom denna sammanställning ville man lyfta fram frukterna av samarbetet. Man kan i sammanhanget också poängtera att det hade tillkommit ett antal medlemsländer sedan de sex ursprungsländerna hade lagt grunden. Dessa var Danmark, Storbritannien, Irland, Spanien och Portugal. Eftersom beslutsprocessen kunde antas bli ännu trögare med fler medlemsländer kom denna sammanställning, i en så kallad vitbok, väl till pass.
På 90-talet övergick samarbetet från Europeiska Gemenskaperna till Europeiska unionen. Den Europeiska unionen bildades i strikt mening år 1993. Det var i och med att Maastrichtfördraget trädde ikraft, i slutet på 1993, som unionen bildades. Europeiska gemenskapen blev nu istället en del av Europeiska unionen. Det var här som vi fick den pelarstruktur som många förknippar med det europeiska samarbetet. Europeiska gemenskapen utgjorde en av dessa pelare och var kanske den allra mest kända, eftersom den hade överstatlig karaktär. På 90-talet fick vi även se Sverige gå med i Europeiska unionen. Sverige, liksom Finland och Österrike, gick med i unionen den 1 januari 1995. Den största utvidgningen kom dock år 2004, då ytterligare tio medlemsstater anslöt sig till samarbetet. Dessa var Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Tjeckien, Slovakien, Slovenien och Ungern. År 2007 anslöt sig också Rumänien och Bulgarien.