Europeiska unionen har som bekant antagit ett antal förordningar och fördrag för att underlätta ett friktionsfritt samarbete. Dessa utgör en del av unionens lagstiftning, som varje medlemsstat har en skyldighet att respektera. Vad gäller området för de mänskliga rättigheterna, tycks medlemsstaternas skyldigheter sträcka sig längre än till den blott unionsrättsliga lagstiftningen. I samband med att Lissabonfördraget trädde ikraft år 2009, så fick unionen en egen rättighetsstadga: Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Trots detta, så tycks den självklara texten vad gäller våra mänskliga rättigheter och friheter fortfarande vara Europakonventionen. I denna artikel tar vi en närmare titt på förhållandet mellan denna konventionstext och den Europeiska unionen.
Inledningsvis är det viktigt att belysa Europakonventionens räckvidd och ursprung. Trots en olyckligt lik formulering, så har Europakonventionen inte någon självklar koppling till den Europeiska unionen. Europakonventionen är ett resultat av ett samarbete som har utvecklats inom ramen för Europarådet. Europarådet är en organisation inom Europa, som har till huvudsaklig uppgift att värna om individens rättigheter och därigenom bidra till fred, stabilitet och säkerhet i Europa. Det skall således skiljas från såväl Europeiska rådet som Europeiska unionens råd, som båda är institutioner inom Europeiska unionen. Till sin hjälp har Europarådet ett antal organ, däribland Europadomstolen som primärt använder sig av Europakonventionen för att lösa rättsliga tvister mellan enskilda och medlemsstater. Även Europadomstolen är alltså ett organ skilt från Europeiska unionen och dess egen domstol som heter EU-domstolen.
Lissabonfördragets ikraftträdande medförde inte bara att vi fick en rättighetsstadga, det innebar också att unionen fick en skyldighet att ansluta sig till Europakonventionen. Det finns numera en bestämmelse i Fördraget om Europeiska unionen som stadgar just detta. En anslutning till Europakonventionen skulle innebära att EU blir en egen medlem till konventionstexten. Man kan fråga sig vad detta kommer att ha för betydelse för EU och skyddet för de mänskliga rättigheterna. Svaret kan tyckas särskilt relevant då samtliga medlemsländer i EU också har anslutit sig till konventionstexten. När EU ansluter sig till Europakonventionen, så blir det framförallt ett erkännande av konventionens bestämmelser och vikten av ett effektivt skydd för mänskliga rättigheter i Europa. I unionen som helhet kommer sannolikt större fokus att läggas på mänskliga rättigheter, då unionsmedborgarna får ett förstärkt skydd. Idag så har en medborgare i ett land som har anslutit sig till Europakonventionen möjlighet att klaga till Europadomstolen om han/hon anser att en rättighet har blivit kränkt. Framöver blir det också möjligt för en unionsmedborgare att klaga inför Europadomstolen när han/hon anser att EU inte har respekterat en grundläggande rättighet. EU kan alltså bli part i en tvist som avgörs i Europadomstolen. Vidare så innebär en anslutning att unionens institutioner får en skyldighet att rätta sig efter konventionstextens bestämmelser. På de mänskliga rättigheternas område innebär detta att institutionerna skall följa såväl sin egen stadga som Europakonventionen.
I dagsläget så har EU ännu inte anslutit sig; det praktiska arbetet för ett medlemskap beräknas inte vara klart förrän december 2011. Proceduren med anslutning innebär bland annat att Europaparlamentet röstar om ett initiativbetänkande som föreslår anslutning. Den innebär vidare att Europeiska kommissionen förhandlar om ett medlemskap, varpå medlemsstaterna liksom parlamentet måste godkänna ett medlemskap. Europeiska unionens råd beslutar sedan med enhällighet en eventuell anslutning. Först när den formella proceduren är avklarad, så blir Europakonventionen en del av unionens lagstiftning. Däremot så blir EU inte per automatik medlem i Europarådet, anslutningen gäller således endast Europakonventionen.