Huvudregeln inom skadeståndsrätten är att full ersättning för skadan skall utgå. Med detta menas att skadelidanden skall försättas i samma ekonomiska läge som om skadan inte hade inträffat. Enligt den så kallade differensmetoden skall skadeståndet bestämmas till skillnaden (differensen) mellan den skadelidandes ekonomiska situation efter skadan och den ekonomiska situation som troligtvis hade förelegat om skadan inte hade inträffat. För att bedöma hur stort skadeståndet skall bli i ett konkret fall måste man således försöka göra en uppskattning av det ekonomiska läget.
Totalskada och partiell skada
När en sakskada uppkommer kan det antingen vara en totalskada eller en partiell skada. Med totalskada avses att skadan är så omfattande att den skadade egendomen inte kan repareras. En partiell skada innebär istället att egendomen endast är skadad delvis och kan repareras. Vid ersättning för totalskada skall ersättningen motsvara egendomens värde. Vid partiella skador kan ersättningen istället motsvara reparationskostnader och värdeminskning. Ersättningsberäkningen kan även utgå från egendomens värde. I sådana fall skall en beräkning av egendomen i skadat skick göras för att jämföras för egendomens värde i oskadat skick. Skadeståndet motsvarar då skillnaden. Denna metod torde främst tillämpas vid betydande skador, då den är krångligare än att ersätta reparationskostnader och värdeminskning. I fall då det skulle vara klart förmånligare för skadelidanden att beräkna ersättningen till skillnaden mellan ny egendom och egendomen i skadat skick har man i praxis haft en tendens att använda denna metod.
Ersättning för reparationskostnader
Alternativet till ersättning för egendomens värde är att bestämma skadeståndet utifrån reparationskostnaderna tillsammans med eventuell värdeminskning. För att kunna bedöma skadeståndet utifrån dessa värden måste skadelidanden behålla egendomen, givetvis eftersom skadeståndet motsvarar reparationskostnaderna. Denna metod blir framförallt aktuell vid mindre skador samt då ersättning enligt aktuell metod leder till ett förmånligare resultat för skadelidanden. Enligt huvudregeln kan däremot skadelidanden inte få ersättning för reparationskostnaderna om det inte var ekonomiskt försvarbart att reparera egendomen, d.v.s. om reparationskostnaderna är högre än egendomens värde. Detta konstaterade HD i ett fall där en bilägare ville ha skadestånd för reparationskostnaderna, vilka vida översteg bilens värde. Dock kan det i vissa särskilda fall finnas en möjlighet att göra ett undantag från huvudregeln. Detta kan bli aktuellt för det fall skadelidanden har särskilda skäl att reparera egendomen. HD medgav skadestånd för reparationskostnaderna i två fall då en hund respektive en katt hade skadats. Även om kostnaderna för att reparera, d.v.s. veterinärkostnaderna, översteg djurens värde ansåg HD att det var rimligt att husdjursägare kunde få ersättning.
Ersättning för värdeminskning
För det fall egendomen minskar i värde och denna värdeminskning består även efter reparationen har skadelidanden rätt till ersättning för denna värdeminskning. Värdeminskningen kan ta sig olika uttryck. För det första kan värdeminskningen bestå i en minskad användbarhet. Sådan värdeminskning kan givetvis vara väldigt svår att uppskatta, men skall ersättas likväl. Vidare kan ersättning för värdeminskning komma ifråga om egendomens estetiska värde har minskat. Med detta avses att själva bruksvärdet är opåverkat, men att utseendet har försämrats. Slutligen kan även ersättning utgå för att egendomens andrahandsvärde har minskat.