Då man studerar bevisbördan och beviskravet i brottmål måste man ha brottmålets karaktär i åtanke. I ett brottmål är det en (eller ibland flera) tilltalade som står åtalade för att ha begått ett visst brott. Den tilltalades motpart är åklagaren, som representerar staten. Förundersökningen i målet har skötts av polis och åklagare, två parter som har mycket stora resurser både vad avser pengar och arbetskraft eftersom de båda står på statens sida. Den tilltalade har visserligen i många fall en offentlig försvarare på sin sida som kan bekostas av allmänna medel, men skillnaden i styrka mellan den tilltalade å ena sidan och åklagaren å andra sidan är ändå betydande. Detta bör hållas i åtanke då resten av artikeln läses, eftersom det har stor betydelse för placeringen av bevisbördan och beviskravets utformning.
I brottmål är det åklagaren som har bevisbördan. Detta innebär att det är åklagaren som måste bevisa att den tilltalade verkligen har begått det brott som han eller hon står åtalad för. Kan åklagaren inte göra detta ska den tilltalade frias. Även då minsta tvivel om den tilltalade begått brottet eller inte finns ska den tilltalade frias, eftersom åklagaren då inte kunnat fullgöra sin bevisbörda. Detta följer dels av den så kallade oskuldspresumtionen och dels av att en rättsstat som Sverige inte kan acceptera att det förekommer felaktigt fällande domar. (Att felaktigt fällande domar ändå förekommer måste dock accepteras till viss grad, eftersom det inte går att uppnå fullständig visshet om vad som hänt i alla fall.)
Åklagarens bevisbörda i brottmål är förenad med ett mycket högt beviskrav. Beviskravet uttrycks på ett flertal olika sätt. Beviskravet kan uttryckas både på ett positivt sätt och på ett negativt sätt. Då beviskravet uttrycks positivt anger man hur stark bevisning som krävs för att beviskravet ska vara uppnått, medan den negativa formuleringen av beviskravet tar sikte på omständigheter som talar mot att den tilltalade begått brottet. Beviskravet kan uttryckas positivt genom att domstolen säger att bevisningen ska vara övertygande för att den tilltalade ska kunna fällas. Andra sätt att uttrycka beviskravet på ett positivt sätt är att säga att åtalet är styrkt eller att det är utrett att den åtalade har begått brottet. Då beviskravet uttrycks negativt säger man att det ska stå utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till brottet. Detta är det vanligaste och mest välkända sättet att formulera beviskravet i brottmål på, men åklagaren har ändå bevisbördan för att både det positiva och det negativa beviskravet är uppfyllt.
Låt oss nu studera det negativa uttrycket av beviskravet lite närmare. Vad innebär det egentligen att det ska vara ställt utom rimligt tviviel att den tilltalade har begått brottet? Då en domstol ska avgöra om det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har begått brottet på det sättet som åklagaren påstår går prövningen in på sådana förhållanden som gör att den tilltalade ska undgå straffansvar. Åklagaren ska bevisa att det inte föreligger någon omständighet som gör att den tilltalade inte ska straffas för brottet. Försvararens huvuduppgift är därför att ge alternativa förklaringar till det påstådda händelseförloppet som gör att det i alla fall föreligger ett rimligt tvivel om att åklagaren har det korrekta påståendet om vad som har hänt. Här blir försvararens bevisning av mycket stor betydelse. Domstolen får dock även beakta alternativa händelseförlopp som försvararen inte har tagit upp under huvudförhandlingen som kan göra att den tilltalade inte ska dömas för brott.
De alternativa förklaringarna till åklagarens påstådda händelseförlopp kan vara av skiftande slag. Det vanligaste som man tänker på är dock att det inte är den tilltalade som har utfört själva handlingen, utan att någon annan har gjort det. Försvararen kan då lägga fram bevisning som gör att det i vart fall inte framstår som helt säkert att det är den tilltalade som har begått handlingen. Framstår det inte som helt säkert för rätten att det verkligen är den tilltalade som har begått brottet föreligger rimligt tvivel och den tilltalade ska inte dömas. Man kan även tänka sig fall då det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har begått ett brott antingen som gärningsman eller att han på något annat sätt har medverkat till brottet. I ett fall som detta är det inte ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har begått brottet som gärningsman, och han eller hon ska därför inte dömas för brottet såsom gärningsman. Det är dock ställt utom rimligt tvivel att han eller hon i vart fall har medverkat till brottet. I de fall då medverkan är straffbelagt ska den tilltalade då dömas för sin medverkan.
Vad är ett rimligt tvivel? Detta går inte att säga generellt, utan måste avgöras från fall till fall. Klart är dock att bara en viss osäkerhet av obetydlig grad inte är tillräckligt för att det ska föreligga rimligt tvivel. Vill man uppnå full säkerhet i varje enskilt fall för att en tilltalad ska kunna dömas till ansvar kommer mycket få, om än några, fällande domar att kunna meddelas. För att tvivlet ska vara rimligt har det därför nämts att det ska vara rationellt, logiskt motiverat och konkret. Att tvivlet ska vara konkret innebär att det ska stödjas i fakta. En domare kan därmed inte hitta på ett helt osannolikt alternativt händelseförlopp och påstå att det föreligger rimligt tvivel, eftersom det tvivlet inte är konkret.
Slutligen ska även sägas att domstolen inte får välja mellan att antingen använda sig av det positiva beviskravet eller det negativa beviskravet då den ska avgöra om den tilltalade ska dömas eller inte. Domstolen bör använda sig av båda dessa beviskrav, eftersom de anlägger annorlunda perspektiv på bevisningen.