Arbetstagares och arbetsgivares skadeståndsskyldighet


En viktig grundprincip inom svensk rätt är att ifall man uppsåtligen (med avsikt) eller av vårdslöshet (oaktsamhet) orsakar en skada, så är man skyldig att ersätta skadan. De slags skador som här framförallt åsyftas är så kallade personskador och sakskador, men även rena förmögenhetsskador kan under vissa omständigheter omfattas av skadeståndsskyldigheten. En personskada är, som hörs på ordet, en skada på en person – alltså exempelvis ett brutet ben, ett sår etc. En sakskada är förstås en skada på något som definieras som en sak – till exempel en krossad ruta på en bil. En ren förmögenhetsskada är en ekonomisk skada som uppkommit utan samband med någon person- eller sakskada (ekonomiska skador kan nämligen även uppstå i samband med just person- eller sakskador). Den skadelidande parten skall som huvudregel genom skadeståndet försättas i den situation som skulle ha förelegat ifall skadan aldrig inträffat – åtminstone i ekonomiskt avseende skall det alltså vara som om skadan ej skett, genom att hela skadan ersätts.

Den person som orsakat en skada är vanligtvis den som därmed blir skyldig att ersätta den som drabbats av skadan ifråga. Säg till exempel att A med uppsåt slår sönder B:s tv; A blir då i normalfallet skadeståndsskyldig gentemot B. I vissa situationer minskas eller bortfaller dock den skadevållande personens skadeståndsskyldighet. Detta kan gälla exempelvis ifall den skadevållande är minderårig eller lider av en psykisk störning. I somliga fall av bortfallande skadeståndsskyldighet är det istället någon annan än den skadevållande som träder in som skadeståndsskyldig, trots att denne inte medverkat till skadan. Så kan vara fallet i förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det finns nämligen något som kallas för principalansvar. Begreppet principal syftar på arbetsgivare eller annan dylik uppdragsgivare. Principalansvaret innebär att en arbetsgivare i viss mån har ett skadeståndsrättsligt ansvar för de arbetstagare som denne har i sin tjänst.

Principalansvaret aktualiseras enbart i samband med skador som arbetstagare orsakar i tjänsten. Ifall en arbetstagare, utan något som helst samband med sin tjänst, orsakar en skada så är arbetsgivaren naturligtvis inte skadeståndsansvarig på grund därav. Staten, kommuner och landsting innehar ofta rollen som arbetsgivare och omfattas därmed av principalansvaret, precis som privata företag och dylikt. Mer specifikt innebär principalansvaret att den som har arbetstagare i sin tjänst är skyldig att ersätta personskada eller sakskada som arbetstagaren orsakat genom fel eller försummelse i tjänsten. Även en ren förmögenhetsskada skall ersättas, ifall arbetstagaren genom brott orsakat den i tjänsten. Dessutom är arbetsgivaren skyldig att ersätta skada som arbetstagaren orsakat medelst att på ett brottsligt sätt (det kan här röra sig om brott som inkluderar angrepp mot en person eller dennes frihet, frid eller ära) kränka någon genom fel eller försummelse i tjänsten. Principalansvaret uppkommer alltså framförallt vid skador som arbetstagare orsakat genom fel eller försummelse i tjänsten. Kravet på ”fel eller försummelse” innebär främst att det måste ha förekommit någon slags vårdslöshet eller oaktsamhet från arbetstagarens sida, vilket orsakat den aktuella skadan.

Som har framgått här ovan, övertar vanligtvis arbetsgivaren arbetstagarens skadeståndsskyldighet för skador som orsakas i tjänsten och är därmed skyldig att utbetala skadeståndet till den skadelidande. Förutsatt att skadan uppstått i tjänsten, kan alltså detta gälla även ifall arbetstagaren orsakat skadan genom att faktiskt begå ett brott. I de allra flesta situationer är det så att arbetsgivaren är skyldig att betala ut skadeståndet till den skadelidande samt även att slutligt bära kostnaden för skadeståndet. Huvudregeln är följaktligen att arbetsgivaren inte har någon rätt att kräva att arbetstagaren i sin tur betalar tillbaka den summa som arbetsgivaren tvingats betala i skadestånd – arbetsgivaren har i normalfallet ingen så kallad regressrätt gentemot arbetstagaren. Det finns emellertid en undantagsregel som säger att ifall synnerliga skäl (med beaktande av handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse samt övriga omständigheter) föreligger, så kan arbetstagaren hållas ansvarig för en skada som denne orsakat genom fel eller försummelse i tjänsten. Kravet på synnerliga skäl innebär att det endast är i väldigt speciella fall som arbetstagaren kan anses ansvarig. Typexemplet på situationer då arbetstagarens ansvar kan träda in är ifall skadan orsakats genom ett allvarligt brott, men enbart det faktum att skadan uppkommit medelst ett brott innebär inte nödvändigtvis att arbetstagaren blir skadeståndsskyldig.

Bläddra bland juridiska artiklar