Skadestånd kan bli aktuellt om någon har drabbats av en skada och vissa förutsättningar är uppfyllda. Vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda beror både på vem som drabbas av skadan och av vilket slag skadan är. Skador delas upp i olika kategorier. Det finns sakskador, vilket är skador på egendom, personskador, vilket är skador på fysiska personer, och förmögenhetsskador, vilket är en skada som varken är en person- eller sakskada. Då det gäller förmögenhetsskador gör man även en uppdelning mellan så kallade allmänna förmögenhetsskador och rena förmögenhetsskador. Med rena förmögenhetsskador avses sådana skador då skadan inte har samband med någon person- eller sakskada. Allmänna förmögenhetsskador är istället sådana skador som uppkommer som en följd av en person- eller sakskada. I den här artikeln ligger fokus på rena förmögenhetsskador och när dessa kan ersättas enligt principen om befogad faktisk tillit.
Inom skadeståndsrätten är en huvudregel att rena förmögenhetsskador ersätts om de har orsakats genom brott. Detta är dock endast en huvudregel och undantag härifrån har gjorts. Ett sådant undantag gäller ansvar för oaktsamt vilseledande. Om det föreligger befogad faktisk tillit kan nämligen skadeståndsansvar bli aktuellt. Härvid kan beaktas att uppsåtliga vilseledanden i regel är brottsliga, varför skadeståndsfrågan i regel inte skapar några problem i sådana fall. Inte heller då vilseledande föreligger inom ett kontraktuellt förhållande uppkommer några problem gällande skadeståndsansvaret. I kontraktsförhållanden utgår skadestånd om parterna förfar otillbörligt mot varandra och parterna har till och med en lojalitetsplikt gentemot varandra. Däremot blir saken en annan då vilseledandet kan betraktas som oaktsamt. Det är då frågan om befogad faktisk tillit blir aktuell.
Ett uppmärksammat rättsfall gällde huruvida skadeståndsansvar kan uppkomma gentemot någon annan än uppdragsgivaren vid en värdering. Värderingen hade utförts av en professionell värderingsman och värderingsintyget kom sedan att läggas till grund för ett banklån. När uppdragsgivaren, d.v.s. personen som hade fått värderingsintyget, inte hade pengar att betala tillbaka lånet uppdagades att fastigheten var kraftigt övervärderad. Det var nämligen så att intyget gav sken av att möjlighet att bygga på fastigheten fanns. I själva verket var det så att de kommunala myndigheterna hade uttalat att bygglov inte skulle lämnas. Värderingsmannen hade i fallet underlåtit att kontrollera dessa förhållanden. Högsta domstolen konstaterade att värderingsmannen hade brustit i sin undersökningsskyldighet och att denne hade varit vårdslös vid utfärdandet av intyget. Vidare påpekades att värderingsintyg används som rättsligt underlag vid exempelvis köp och försäljningar av fastigheter. Dessutom ansåg HD att det måste ha framstått som självklart för värderingsmannen att intyget kunde komma att användas av många olika personer. Det framstår, enligt HD, som oundvikligt att någon annan än uppdragsgivaren kommer att förlita sig på intyget. HD konstaterade vidare att om någon med fog har satt sin tillit till att ett värderingsintyg är äkta bör denne inte drabbas av skadan, om värderingsmannen har förfarit vårdslöst vid upprättande av intyget. Därför kan enligt HD skadeståndsansvar för den som yrkesmässigt värderar fastigheter inte begränsas enligt huvudregeln.
Däremot förutsätts att det finns fog för tilliten. I ett annat fall ansågs sådan fog inte föreligga. I det fallet hade ett intyg som hade upprättats i syfte att användas i en process på grundval av ägarens uppgifter använts som grund för ett lån. Att intyget hade upprättats för en process samt att intyget hade upprättats på grundval av ägarens uppgifter framgick klart i intrycket. Enligt HD förelåg, under sådana omständigheter, inte befogad faktisk tillit. För att befogad faktisk tillit skall uppkomma förutsätts för det första att intyget har upprättats av någon som är yrkesverksam. Vidare förutsätts att den som har upprättat intyget måste ha insett att andra kommer att förlita sig på intyget. Slutligen förutsätts att det föreligger en så nära relation att den kan vara skadeståndsgrundande. Även om man kan göra avsteg från huvudregeln om att skador som drabbar tredje man, d.v.s. en utomstående, kan detta inte dras alltför långt.