Utgångspunkten i svensk rätt är att åklagaren har så kallad absolut åtalsplikt. Ett annat sätt att uttrycka detta på är att obligatoriskt åtal gäller för åklagarna. Detta innebär att en åklagare måste väcka åtal för brott som faller under allmänt åtal. Gör åklagaren inte det kan han eller hon åtalas för tjänstefel.
Det obligatoriska åtalet innebär dock inte att åtal måste väckas för varje brott som åklagaren får kännedom om och som förundersökning inleds för. Det är nämligen så att för att åklagaren ska vara skyldig att väcka åtal, så måste åklagaren bedöma att det finns tillräckliga skäl för att väcka åtal mot den misstänkte personen. Dessutom måste åklagaren bedöma att det finns tillräckliga skäl att anta att den misstänkte kommer att straffas för brottet. Vid dessa bedömningar måste åklagaren ta hänsyn till både sådant som talar för att den misstänkte kommer fällas till ansvar för brott i domstol och sådana omständigheter som talar för en friande dom. Om det är en minderårig som inte är straffmyndig (alltså en person som är under 15 år gammal då brottet förövas) som begått brott ska åtal inte väckas, eftersom något straffansvar då inte kan utkrävas. Detsamma gäller om brottet har preskriberats.
I vissa fall kan åklagaren besluta att inte väcka åtal, trots att brottet faller under allmänt åtal samt att det finns tillräckliga skäl både för åtal och för att anta att straffansvar kommer att utkrävas. Det finns alltså vissa fall då åklagaren kan göra undantag från det obligatoriska åtalet. Ett sådant fall är då det är möjligt för åklagaren att meddela ett så kallat strafföreläggande. Strafföreläggande får meddelas för brott där straffet bara kan bli böter och/eller villkorlig dom. Det är alltså inte möjligt att meddela strafföreläggande då fängelse finns i straffskalan. Vidare måste den misstänkte personen erkänna brottet och skriva under strafföreläggandet.
Ett annat viktigt undantag från det obligatoriska åtalet är så kallad åtalsunderlåtelse. Åtalsunderlåtelse kan meddelas i fem olika situationer. För alla fem situationer gäller dock att åtalsunderlåtelsen inte får medföra att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse åsidosätts. Vad som är ett väsentligt eller enskilt intresse måste bedömas från fall till fall, men ett allmänt intresse som talar för att åtal ska väckas trots att åtalsunderlåtelse skulle kunna medges är att den misstänkte har gjort sig skyldig till upprepad brottslighet. Ett väsentligt enskilt intresse kan vara att målsäganden bör kunna få sitt anspråk på skadestånd på grund av brottet prövat i domstol.
Den första situationen där en åklagare kan meddela åtalsunderlåtelse är då det kan antas att den misstänkte inte kommer dömas till annat straff än böter. Eftersom det är det förväntade straffet som är det viktiga för om åtal ska få underlåtas eller inte, så betyder detta alltså att åklagaren kan meddela åtalsunderlåtelse även då det finns fängelse i straffskalan för brottet. Det är meningen att åklagaren ska använda sig av denna möjlighet att underlåta att väcka åtal då brottet är en engångsföreteelse eller då det anses vara ursäktligt.
Den andra situationen då åklagaren kan underlåta att väcka åtal är då det kan antas att påföljden för brottet blir villkorlig dom och det samtidigt finns särskilda skäl som talar för att åtal inte ska väckas. Eftersom särskilda skäl krävs för att åtal inte ska väckas kan denna grund för åtalsunderlåtelse bara användas i undantagsfall. Särskilda skäl kan vara till exempel att den misstänktes handlande anses vara ursäktligt, att han eller hon handlat förhastat utan att tänka efter eller att den misstänkte efter att brottet begåtts har vidtagit rättelse.
Den tredje situationen där åklagaren kan meddela åtalsunderlåtelse är då den misstänkte även har begått ett annat brott (eller flera andra brott) och påföljden för det andra brottet/de andra brotten gör att det inte kommer att utdömas en påföljd även för det brott som åklagaren kan meddela åtalsunderlåtelse för. Detta kan vara situationer där den misstänkte begått ett mycket allvarligt brott samt ett mindre allvarligt brott. Åklagaren kan då meddela åtalsunderlåtelse för det mindre allvarliga brottet, om han eller hon bedömer att det mindre allvarliga brottet inte kommer att påverka påföljden.
Den fjärde situationen är så kallade abnormfall. Detta är fall då den misstänkte bereds stöd enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Den femte situationen där åtalsunderlåtelse kan bli aktuellt är så kallade extraordinära fall, där det av särskilda skäl framgår att den misstänkte inte kommer att behöva ådömas ett straff för att avhålla sig från att begå brott i framtiden samt då det av hänsyn till omständigheterna inte finns andra skäl som kräver att åklagaren väcker åtal. Denna sista grund för åtalsunderlåtelse får dock bara användas i absoluta undantagsfall. Utgångspunkten ska nämligen vara att dessa fall ska prövas av domstol, därför blir det väldigt sällan aktuellt för en åklagare att underlåta att väcka åtal i dessa extraordinär fall.