Olika sorters åtal


I svensk rätt finns det två olika huvudformer av åtal: allmänt åtal och enskilt åtal. Den vanligaste formen av åtal är det allmänna åtalet. Allmänt åtal innebär att det är åklagaren som, genom att skicka in en skriftlig stämningsansökan till en domstol, väcker åtal mot en person som är misstänkt för ett brott (för att åklagaren ska få väcka åtal krävs att brottsmisstanken uppgår till ”tillräckliga skäl för att väcka åtal”).

I vissa fall kan dock åklagaren inte helt själv avgöra om han eller hon ska lämna in en stämningsansökan avseende ett visst brott. I svensk rätt finns nämligen så kallade angivelsebrott. Ett angivelsebrott är ett brott som visserligen faller under allmänt åtal, men för att åklagaren ska få väcka åtal krävs att målsäganden ifråga har angivit brottet för åtal. Detta innebär i princip att målsäganden ska gå till en åklagare eller polismyndighet och säga att han eller hon vill att åtal för brottet väcks. I vissa fall finns dock en möjlighet för åklagaren att skicka in en stämningsansökan och väcka åtal även i fall då målsäganden inte angivit ett angivelsebrott till åtal. Ofta är detta fall då det anses vara påkallat ur allmän synpunkt att åtal väcks trots att brottet inte har blivit angivet till åtal. Ibland är dock kravet högre för att åklagare ska få väcka åtal för ett angivelsebrott utan att det blivit angivet till åtal. Ibland krävs nämligen att det är av särskilda skäl påkallat ur allmän synpunkt att åtal väcks ändå. När det är påkallat ur allmän synpunkt att åtal väcks för ett angivelsebrott som inte blivit angivet till åtal måste avgöras från fall till fall och går alltså inte att säga generellt. En tumregel kan dock vara att det krävs att allmänheten eller samhället i stort har ett intresse av att åtal för brottet väcks ändå.

Enskilt åtal är inte alls lika vanligt som allmänt åtal. Enskilt åtal innebär att det är målsäganden, alltså den eller de personer som blivit utsatt för brott, som väcker åtal mot den misstänkte. Även i detta fall väcks åtalet genom att en skriftlig stämningsansökan skickas in till en domstol. En viktig fråga är hur man avgör om ett visst brott faller under allmänt åtal eller enskilt åtal. Om det aktuella brottet faller under enskilt åtal är det ju inte åklagaren som ska skicka in en stämningsansökan till domstolen, utan då är det upp till målsäganden att ta hand om det. För att en målsägande ska kunna tillvarata sin rätt är det därför viktigt att en målsägande vet om det brott som han eller hon blivit utsatt för faller under allmänt eller enskilt åtal.

Utgångspunkten i svensk rätt är att brott faller under allmänt åtal. En person som har blivit utsatt för ett brott kan därför utgå ifrån att brottet ifråga faller under allmänt åtal och att det är åklagare som ska ta hand om stämningsansökan (och processen i domstolen). Om ett brott faller under allmänt åtal eller enskilt åtal anges i anslutning till straffstadgandena. Likaså anges i anslutning till straffstadgandena om ett brott är ett angivelsebrott. För närvarande är det bara de så kallade ärekräningsbrotten (förtal och förolämpning) som faller under enskilt åtal. En person som blivit utsatt för förtal eller förolämpning måste därför sköta stämningsansökan och processen i domstolen.

Det finns vissa speciella brott som inte faller vare sig under allmänt eller enskilt åtal. I dessa fall kan åtal inte väckas av åklagare eller målsägande, utan istället av Justitiekanslern. I mål om tryckfrihetsbrott, alltså sådana mål där en person misstänks ha begått till exempel högförräderi eller förtalat någon annan i en tryckt skrift, samt i andra tryckfrihetsmål, till exempel då en person misstänks ha kränkt anonymitetsrätten genom att avslöja vem som döljer sig bakom en psedonym, är det bara Justitiekanslern som får väcka åtal. Detsamma gäller då någon är misstänkt för att ha begått ett yttrandefrihetsbrott samt då åtal ska väckas i yttrandefrihetsmål.

Liknande artiklar

Bläddra bland juridiska artiklar