Vem har rätt till hälso- och sjukvård?
Frågan är inte så lätt att besvara som den först verkar. Systemet med hälso- och sjukvård bygger inte på att alla människor har en juridisk rättighet till vård utan systemet är istället utformat som en skyldighet för landstingen att erbjuda vård. Landstingen är skyldiga att erbjuda vård till bosatta inom deras geografiska upptagningsområde eller i andra landsting om det finns en överenskommelse om detta mellan de berörda landstingen. Patienten har vissa specifika juridiska rättigheter, som rätten att ta del av sin patientjournal, överklaga vissa beslut och att i vissa fall utkräva ersättning för misstag i behandlingar. Med en gemensam term talar man i dessa fall om patienträtt.
Särskilt om asylsökandes tillgång till vård
Personer som väntar på asyl skall också erbjudas hälso- och sjukvård under förutsättning att de sökt eller fått uppehållstillstånd och vistas inom landstinget. Om den asylsökande är ett barn finns inga begränsningar i vårdansvaret men för vuxna är det bara vissa typer av vård som landstingen är skyldiga att erbjuda, exempelvis olika former av akutsjukvård, mödrahälsovård inklusive förlossningsvård och vård vid abort. I kontakten med hälso- och sjukvården har man rätt att bistås av en tolk om man är i behov av detta. Detta är minimiregler men enskilda landsting kan besluta om utökad rätt till vård.
Vårdgaranti
För att patienten skall erbjudas vård inom rimlig tid skall landstingen erbjuda sina invånare så kallad vårdgaranti. Garantin innebär att tidsgränser sätts upp inom vilka patienten skall erbjudas vård. I de flesta landsting gäller följande:
Primärvården skall vara tillgänglig redan samma dag som den enskilde söker hjälp och om besök hos läkare behövs så skall detta erbjudas inom 7 dagar.
Besök i den specialiserade vården skall erbjudas inom 90 dagar efter att remiss utfärdats eller inom 90 dagar från att den enskilde själv söker hjälp hos den specialiserade vården.
När behandling beviljats av vårdgivaren skall behandlingen påbörjas inom 90 dagar.
Akut vård skall alltid ges så snart som möjligt och omfattas därför inte av vårdgarantin.
Om den planerade väntetiden överskrider tidsgränserna skall vårdgivaren anvisa annan vårdgivare inom eller utom landstinget.
Vård i andra landsting eller i utlandet
Vad händer om ett behov av vård plötsligt uppstår när man befinner sig i ett annat landsting än det där man är bosatt? I akuta situationer kan man vända sig till den lokala vården på samma villkor som invånarna i det landstinget, exempelvis följer man de taxor för patientavgifter m.m. som gäller där. Gäller det planerad vård eller specialistvård bör man däremot kontrollera med sitt landsting om de betalar den aktuella behandlingen och om det finns möjlighet att få ersättning för resor i samband med vården. Reglerna skiljer sig mellan landstingen.
Vid vård i utlandet beror tillgången till vård och möjligheten att få vården betald av flera faktorer. De mest centrala har att göra med i vilket land patienten uppsöker vården och om vården är akut eller planerad. Generellt står försäkringskassan inte för kostnader för vård i privat regi. Om vården sökes i ett land inom EU, EES eller Schweiz gäller särskilt förmånliga regler inom ramen för det europeiska samarbetet. Genom att uppvisa det europeiska sjukförsäkringskortet eller ett särskilt intyg från försäkringskassan kan man intyga att man har rätt till nödvändig (akut) vård på samma villkor som landets invånare. För att försäkringskassan skall stå för kostnaden för planerad vård krävs bl.a. att man ansöker om ersättningen innan man genomgår behandlingen. Det krävs att den aktuella vården också ges inom den offentliga vården i Sverige och att det inte är rimligt att patienten skall vänta på behandling i Sverige. Har man inte skaffat ett förhandstillstånd kan ersättning under vissa förutsättningar även beviljas retroaktivt. För vård i övriga länder gäller att patienten oftast står för sina egna kostnader om det inte finns särskilda överenskommelser mellan staterna i fråga.