Ett beslut av en förvaltningsmyndighet får enligt lag överklagas av den som beslutet angår, om det är till nackdel för denne och beslutet kan överklagas. Att beslutet ska angå den klagande innebär att det finns ett krav på att personen som överklagar ska ha talerätt i den aktuella frågan. Ibland talar man med ett annat ord om att personen ska ha saklegitimation, alltså behörighet att föra talan i saken. Talerättsproblematiken aktualiseras av den enkla anledningen att ett beslut som formellt sett riktar sig till en viss person även kan ha kännbara effekter för en större krets av människor, t.ex. anhöriga, konkurrenter och grannar. I vissa fall kan det till och med vara så att personen som beslutet formellt sett riktar sig till inte är i stånd att överklaga själv, och i sådana situationer är det viktigt att anlägga ett mindre formalistiskt synsätt. Talerättsfrågan kan dock resultera i känsliga avvägningar i de fall då flera enskilda intressen är involverade, när vissa vill överklaga och andra inte. Eftersom lagtexten inte avgränsar kretsen som har talerätt i varje situation går det inte att ge ett definitivt svar på frågan om vem som har talerätt, utan prövningen blir i praktiken en sak för domstolen att avgöra. Vissa principer har dock utkristalliserats, som ger en fingervisning om vad som gäller. För det första har en person som har varit part i ärendet hos myndigheten alltid talerätt, eftersom frågan per automatik anses angå denne. Att en person som t.ex. har sökt ett bidrag och nekats detta har talerätt vad gäller överklagandet är självklart, eftersom beslutet avser just personen som skickat in ansökan. För det andra har en mer tolerant princip utvecklats av domstolarna, som går ut på att man betraktar beslutets faktiska verkningar ur den enskildes perspektiv. Man brukar i detta sammanhang kräva att personen som önskar överklaga beslutet har ett av rättsordningen erkänt intresse eller att dennes rättsställning påverkas. Domstolarna uttrycker detta kriterium på lite olika sätt och man kan säga att innehållet i denna talerättsgrund inte är helt fastslagen, utan under utveckling. I praxis har man exempelvis ansett att grannar haft rätt att överklaga en restaurangs serveringstillstånd. Ett av villkoren till serveringstillståndet var nämligen att restaurangen skulle ta hänsyn till närboende när restaurangen höll öppet, och detta ansågs alltså innebära att grannarna hade ett rättsligt erkänt intresse i saken. Denna situation är dessutom en bra illustration av vilka känsliga avvägningar mellan enskilda intressen som kan bli aktuella när man beslutar om någon har talerätt eller inte. För det tredje visar domstolspraxis att talerätten, även om den finns mot bakgrund av det sagda, kan gå förlorad om man inte utnyttjar sin talerätt utan förhåller sig passiv. Som huvudregel ska alltså en person som vill träda in i processen göra detta så fort talerätten uppkommit, men undantag finns. För talerätt krävs inte bara att den som överklagar berörs av beslutet, utan beslutet måste dessutom sägas ha gått denne emot, d.v.s. varit till nackdel för denne. Formellt benämns detta ibland kontraritet, och även om detta krav sällan är problematiskt så kan det ha betydelse i vissa fall. Vad som gått en person emot får bedömas utifrån vilka intressen denne har i det konkreta målet. Därför skulle även ett beslut att t.ex. inte besluta om tvångsvård kunna överklagas av den enskilde, trots att ett sådant beslut i myndighetens och domstolens ögon normalt sett är ett gynnande beslut. Här är det alltså viktigt att domstolen inte anlägger ett objektivt ovanifrånperspektiv utan ser till vilka subjektiva intressen som personerna faktiskt anser sig ha.