Myndigheter kommer varje dag fram till avgöranden i både allmänna och enskilda ärenden och många av dessa är möjliga att överklaga eller framtvinga en omprövning av. Generellt kan man säga att man som enskild har rätt att klaga på sådana beslut som påverkar en negativt. Klagomål kan av den enskilde framställas antingen genom en begäran om omprövning eller genom överklagande i form av förvaltnings- eller kommunalbesvär. Spaltar man upp de olika sätten finns det följande sätt för en enskild att få till stånd en ändring av ett myndighetsbeslut:
Begära omprövning direkt av myndigheten,
Överklaga enskilda myndighetsbeslut till domstol (förvaltningsbesvär),
Överklaga allmänna beslut fattade av kommunala organ till domstol (kommunalbesvär),
I vissa sällsynta fall kan det även finnas en lagreglerad rätt att ansöka om dispens, från t.ex. länsstyrelse eller regering.
På motsvarande sätt har myndigheten vissa skyldigheter att försäkra sig om att beslutet är korrekt fattat genom att själv ta initiativ till en ny prövning:
Myndigheten ska självständigt ompröva beslutet om tvivel uppstår,
Myndigheten ansöker om prövning hos Förvaltningsrätten av vissa typer av beslut, främst tvångsvårdsärenden,
Myndigheten underställer regelbundet vissa beslut Förvaltningsrättens prövning, t.ex. beslut om omedelbart omhändertagande.
Först och främst bör det alltså understrykas att det inte är säkert att överklagande är det rätta stället att börja för en enskild som är missnöjd med ett myndighetsbeslut. Om saken gäller beslut om beviljande av sjukpenning, bostadsbidrag, försörjningsstöd eller andra beslut som fattas av en myndighetshandläggare i ett enskilt ärende bör synpunkter på beslutet i första hand framföras till den aktuelle handläggaren. Detta gäller i synnerhet när beslutet är felaktigt eftersom enklare misstag har gjorts, t.ex. att felaktiga uppgifter har tillförts ärendet. Förvaltningsmyndigheter har en lagreglerad skyldighet att ompröva sina egna beslut och korrigera dem ifall det har begåtts något fel. På det här sättet kan vissa enklare klagomål avhjälpas redan på ett mycket tidigt stadium, vilket framförallt underlättar för den enskilde som slipper processen i förvaltningsdomstol.
Om omprövning inte undanröjer den enskildes invändningar mot beslutet är denne alltså i de flesta fall hänvisad till att överklaga beslutet till förvaltningsdomstol. Myndigheter och enskilda handläggare har i sådana här situationer ett ansvar att se till att den enskilde får reda på vilka rättsliga möjligheter som finns att klaga på ett beslut som man är missnöjd med. Formella beslut ska därför alltid följas av en besvärshänvisning som talar om hur man går till väga för att överklaga och vart man ska vända sig.
Överklagande av beslut ska i de allra flesta fall lämnas in skriftligt till myndigheten som fattat beslutet, som prövar om överklagandet kommit in i rätt tid. Om överklagandet skett i rätt tid, oftast inom tre veckor från att den enskilde fick del av beslutet, lämnar myndigheten vidare överklagandet till Förvaltningsrätten. Skulle myndigheten istället avvisa överklagandet kan avvisningsbeslutet överklagas till Förvaltningsrätten enligt samma procedur.
Därefter prövar Förvaltningsdomstolen om överklagandet kan tas upp till prövning. Bland annat undersöks forumfrågan är Förvaltningsrätten rätt instans och behörig att pröva frågan? Sedan tittar man på det överklagade beslutet är beslutet möjligt att överklaga, och har den enskilde rätt att överklaga? Dessa två frågor, om överklagbarhet och talerätt, är formellt viktiga och behandlas därför i egna artiklar.
Om överklagandet har brister i materiellt hänseende, t.ex. att den enskilde glömt att bifoga relevanta intyg och liknande, så räcker det med att domstolen kontaktar den enskilde och ber denne komplettera överklagandet. Har överklagandet sänts till fel domstol ska detta vidarebefordras till rätt instans istället för att avvisa målet. Om överklagandet faller på någon av de övriga formella punkterna avvisas däremot målet. Även detta avvisningsbeslut kan överklagas.