Skadeståndsskyldighet kan uppstå på en mängd sätt. Exempelvis kan i princip alla komma att anses ansvariga för skador (person- eller sakskador) som de uppsåtligen eller av vårdslöshet orsakar och blir därmed också skyldiga att ersätta den skadelidande. Bland annat i samband med brott, kan även skyldighet att ersätta så kallade rena förmögenhetsskador uppstå. För ett något mer konkret exempel på en situation som kan medföra skadeståndsskyldighet; ifall man medvetet eller av klantighet förstör en annan persons egendom, så kan man bli skyldig att betala skadestånd till den skadelidande personen.
Utöver reglerna om vanlig skadeståndsskyldighet, finns dock lagstiftning om så kallat produktansvar. Som antyds av ordet produktansvar, är det exempelvis tillverkare, försäljare, marknadsförare eller importörer som kan komma att anses ansvariga för de produkter som tillverkas/säljs/och så vidare och därmed även bli skadeståndsskyldiga ifall produkterna orsakar skador av vissa slag. Skadeståndsskyldighet kan undvikas bland annat om den annars skadeståndsskyldiga kan visa att den aktuella produkten inte satts i omlopp i en näringsverksamhet (man blir som huvudregel alltså inte skadeståndsskyldig enligt produktansvarslagen ifall man som privatperson importerar en produkt som på grund av en säkerhetsbrist orsakar skada). Skadeståndskyldighet kan vidare undkommas om det kan visas att säkerhetsbristen sannolikt inte fanns när produkten sattes i omlopp eller om det, med anledning av det vetenskapliga och tekniska vetandet, inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp.
I begreppet produkt inkluderas, enligt huvudregeln, endast lösa saker. Reglerna om produktansvar är tvingande avtalsvillkor som inskränker ansvaret i jämförelse med produktansvarslagstiftningen är ogiltiga och en näringsidkare kan alltså inte frånsäga sig sitt produktansvar. För det fall att en produkt, på grund av en säkerhetsbrist, orsakar personskada ersätts denna skada enligt reglerna om produktansvar. Även sakskador, orsakade med anledning av säkerhetsbrist i en produkt, kan komma att ersättas. Sakskador ersätts dock inte i lika stor utsträckning som personskador; det krävs bland annat att den skadade egendomen till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål samt att den skadelidande personen vid tidpunkten då skadan uppstod faktiskt använde egendomen främst för enskilt ändamål. Att lägga märke till är emellertid att eventuella skador på själva produkten (den produkt som orsakat skadan) inte ersätts. En säkerhetsbrist anses finnas hos en produkt ifall den inte är så säker som skäligen kan förväntas. Säkerheten skall bedömas med hänsyn till exempelvis hur man kan förvänta sig att produkten kommer att användas, hur produkten har marknadsförts samt vilka bruksanvisningar som medföljt produkten.
Vad gäller preskriptionstid, så är huvudregeln att den som vill kräva skadestånd enligt produktansvarslagstiftningen måste väcka talan inom tre år från det att han fick, eller borde ha fått, vetskap om att kravet kunde göras gällande oavsett detta så måste dock talan vara väckt senast inom tio år räknat från tidpunkten då den skadeståndsskyldige satte produkten i omlopp. Ett eventuellt skadestånd kan komma att jämkas enligt vad som anses skäligt, ifall den skadelidande anses ha bidragit till att vålla skadan (som exempel på medvållande kan nämnas att den skadelidande använder produkten på ett sätt som inte är avsett). Ifall skadeståndet avser sakskada, är det vidare så att schablonbelopp på 3500 kr. alltid avräknas från ersättningen.