Ett avtal kan ha olika former, både vad gäller själva avtalets utformning och karaktär. Denna del tar sikte på att beskriva de olika avtalsformer man vanligtvis talar om i rättsliga sammanhang och vidare ge exempel på i vilka fall de används. De avtalsformer som kommer att avhandlas är konsensualavtal, realavtal, formalavtal och slutligen standardavtal.
När man kategoriserar ett avtal som ett konsensualavtal, tar beskrivningen sikte på de bakomliggande förutsättningarna för avtalet, eller rättare sagt på parternas viljeförklaringar. Således har ett bindande konsensualavtal slutits när båda parter har förklarat att deras vilja är att ingå ett avtal av en viss karaktär, oavsett om detta har skett muntligt eller skriftligt. Till denna kategori kan man hänföra majoriteten av alla avtal och som huvudregel gäller också att avtal är bindande oavsett form. Även om ett avtal är bindande oavsett form bör man förstås, både som näringsidkare och som privatperson, i många fall tillse att de avtal man ingår också dokumenteras skriftligt. Skulle problem uppstå kan det nämligen vara svårt att bevisa förekomsten av ett muntligt avtal och det är den part som hävdar att avtal föreligger som har bevisbördan i en eventuell tvist.
Mot bakgrund av ovan nämnda fördelar med det skriftliga avtalet jämfört med det muntliga, kan det vara på sin plats att beskriva vad som kännetecknar formalavtalen. Sådana avtal karaktäriseras av att det för dessa föreligger formkrav för att de skall vara giltiga. Det finns en mängd olika exempel på formföreskrifter i den svenska lagstiftningen: avtal om köp av fast egendom, avtal om jordbruksarrende och kollektivavtal är exempel på avtal som måste vara skriftliga. För vissa ekonomiska handlingar finns krav på innehållets formalia; detta gäller exempelvis vid upprättande av checkar och växlar. Slutligen kan också vittneskravet, som gäller för exempelvis upprättande av testamente, nämnas. Har man att göra med avtalstyper av ovan nämnda slag bör man alltså iaktta särskild noggrannhet, eftersom avtal som inte uppfyller uppställda formkrav inte är giltiga. Noterbart är att formkraven främst gäller avtal som historiskt sett varit av mycket viktigt slag, exempelvis fastighetsköpet.
En avtalstyp som traditionellt sett inte brukar tas med i dylika uppräkningar är standardavtalet. Även om det kan invändas att sådana inte är jämförbara med de övriga sorters avtal som diskuteras här förtjänar de ändå att nämnas, med tanke på hur vanliga de har blivit i den moderna ekonomin. Utmärkande för avtalstypen är att den ofta används av näringsidkare för att träda istället för dispositiv lagstiftning. Standardavtal kan skapas av en av parterna, varefter motparten måste binda sig till det som sägs, men de kan också vara av mer övergripande karaktär, som när en hel bransch skapar standardavtal. Ett exempel på ett sådant är det så kallade AB04, som är allmänna bestämmelser för entreprenad.
Slutligen något om realavtalet, som kanske inte har enorm praktiskt betydelse men som ändå kan vara intressant att känna till i vardagen. Ett realavtal uppstår och blir, oavsett form och viljeförklaring, giltigt genom parternas reella handlande, deras prestationer. Ett exempel är då man går på ett lokalt färdmedel, härigenom har man ingått ett avtal att betala för resan. Man kan också uttrycka realavtalets innebörd med kravet på överlämnande, eller med en annan term tradition. Det krävs att saken kring vilket avtalet kretsar överlämnas, eller med en annan term traderas, för att avtalet skall bli bindande. Ett avtal genom vilket man lovar att skänka något till en annan utan betalning är alltså inte bindande förrän man verkligen har givit motparten saken.