Ifall en person var gift vid sin död är det enligt gällande lagstiftning i första hand den efterlevande maken eller makan som ärver kvarlåtenskapen, framför eventuella andra arvingar. När väl den kvarvarande maken/makan i sin tur avlidit kan det dock bli aktuellt för den först avlidnes arvingar att få ut sitt arv.
Det finns vissa undantag från regeln att en avlidens efterlevande make eller maka alltid ärver den avlidnes kvarlåtenskap. För det första är det så att ifall skilsmässa pågick mellan den avlidne och dennes make/maka, så har maken/makan ingen arvsrätt (alltså även om skilsmässan inte hunnit slutföras vid dödsfallet). För det andra kan det hända att den avlidne upprättat ett testamente och där angett att någon annan än maken/makan skall ärva hela eller delar av kvarlåtenskapen. För det tredje kan situationen vara som sådan att den avlidne efterlämnar så kallade särkullbarn, vilka har företräde framför den efterlevande maken/makan vad gäller att få ut sitt arv efter den avlidne. Begreppet särkullbarn omfattar personer som är den avlidnes bröstarvingar (barn, barnbarn eller efterföljande avkomlingar), men som inte är den efterlevande makens/makans bröstarvingar. Typiskt sett utgörs särkullbarn av barn som den avlidne fått i ett tidigare äktenskap eller annat förhållande.
För ett mer konkret exempel på en situation då ett särkullbarn förekommer: A och dennes make B har två barn tillsammans, C och D. Sedan ett tidigare förhållande har dock A ett barn till, vid namn E. När A avlider har E rätt att få ut sin arvslott, vilken består av en tredjedel av A:s kvarlåtenskap, genast. C och D har emellertid inte rätt att få ut sina arvslotter genast, utan resterande två tredjedelar av A:s kvarlåtenskap tillfaller den efterlevande maken B. Ifall man justerar exemplet något, så att A har upprättat ett testamente som stadgar att hela kvarlåtenskapen skall tillfalla B, har E trots detta rätt att ur kvarlåtenskapen få ut sin så kallade laglott genom att påkalla jämkning av testamentet. Laglotten består av halva E:s arvslott, så E har i en dylik situation rätt till en sjättedel av A:s kvarlåtenskap.
Oaktat reglerna angående särkullbarns rätt till sitt arv, eller åtminstone till sin laglott, finns det vissa situationer då det trots förekomsten av särkullbarn är den efterlevande maken eller makan som ärver den avlidnes kvarlåtenskap. Ett särkullbarn kan välja att avstå från sitt arv till förmån för den efterlevande maken/makan. Särkullbarnet får då istället ut sitt arv när den efterlevande maken/makan i sin tur avlider, genom efterarv (se mer om detta nedan). Vidare finns det en regel som föreskriver att efterlevande make/maka som har dålig ekonomi kan ha rätt att få ut egendom ur kvarlåtenskapen till ett visst minimibelopp. Var även den avlidnes ekonomi dålig kan det följaktligen innebära att ett eventuellt särkullbarn inte har möjlighet att få ut sitt arv, eftersom det helt enkelt inte finns några större tillgångar kvar i den avlidnes dödsbo.
Som antytts ovan, kan den först avlidne makens arvingar ha rätt att få ut sitt arv efter den avlidne när den efterlevande maken väl dör så kallat efterarv. Ifall efterarv blir aktuellt eller inte beror på ett antal omständigheter. Det är av vikt huruvida den efterlevande maken ärvt den först avlidnes egendom med fullständig äganderätt eller endast med fri förfoganderätt. Ifall den efterlevande maken ärvt egendomen i enlighet med lagstiftningen rörande arvsrätt, så gäller som grundprincip att maken endast har fri förfoganderätt över egendomen. Skulle det dock finnas ett testamente som tilldelar maken egendomen kan det där vara angivet att maken skall ha äganderätt istället.
Vad innebär då fri förfoganderätt respektive full äganderätt egentligen? Att egendom ärvs med fri förfoganderätt och inte med fullständig äganderätt medför inte att maken inte blir ägare till egendom ifråga. Dock begränsar det i viss mån vad maken har rätt att göra med den ärvda egendomen framförallt medför det att maken inte har rätt att testamentera bort egendomen hur som helst. Detta med anledning av att vissa av den först avlidna makens arvingar har rätt att få ut sitt arv då den efterlevande maken avlider (skulle den efterlevande maken ha rätt att testamentera bort egendomen ifråga skulle reglerna om rätt till efterarv vara verkningslösa, eftersom det kan medföra att först avlidne makens arvingar inte har möjlighet att få ut sitt arv). Det finns också bland annat vissa begränsningar för efterlevande makes rätt att ge bort egendom som denne ärvt med fri förfoganderätt. När en efterlevande make ärver den först avlidne makens kvarlåtenskap med fullständig äganderätt innebär det att den efterlevande maken får göra vad som helst med egendomen; ge bort den, testamentera bort den och så vidare. Ingen hänsyn behöver då tas till den först avlidne makens arvingar och efterarv sker ej.
För frågan huruvida efterarv blir aktuellt är det vidare av betydelse hur nära släkt den först avlidne maken var med sina arvingar och i vilken så kallad arvsklass som arvingarna därmed ingår i. Det är endast arvingar i första och andra arvsklassen som kan komma ifråga som efterarvingar. I första arvsklassen ingår bröstarvingar (den avlidnes avkomlingar; barn eller barnbarn etcetera). I andra arvsklassen ingår den avlidnes föräldrar samt syskon och syskonens avkomlingar. Precis som i samband med vanligt arv är det så att vid efterarv är det i första hand bröstarvingarna som ärver kvarlåtenskapen. Finns det inga bröstarvingar kan det bli aktuellt för någon i andra arvsklassen att ärva. I första hand ärver då föräldrarna, om föräldrarna eller någon av dem är döda kommer eventuella syskon ifråga och i nästa steg syskons eventuella avkomlingar, ifall något syskon är avlidet. Har alla personer som ingår i den först avlidne makens första och andra arvsklass avlidit kommer inte mer avlägsna släktingar i tredje arvsklassen ifråga som efterarvingar. Istället blir det då den sist avlidne makens arvingar som ärver hela kvarlåtenskapen.