Kravet på sakrättsligt moment i syfte att lösa sakrättskonflikter


En sakrättslig konflikt uppstår när minst två subjekt, såväl fysiska som juridiska personer, gör anspråk på en sak som utgör en tredje persons egendom. Det krävs att anspråket skall riktas mot en och samma sak i den tredje partens egendom. Det spelar mindre roll vad själva anspråket grundar sig på; de båda ”externa” parterna behöver inte ha samma grund för sitt anspråk. Den ena kan exempelvis hävda äganderätt till saken, medan den andra kan göra gällande en nyttjanderätt.

För att lösa en sakrättslig konflikt krävs det att man väger ett antal omständigheter mot varandra. Ett steg i detta är att identifiera det så kallade sakrättsmomentet. Detta sakrättsmoment kan variera beroende på vilket egendomsslag det handlar om och vilka anspråk som parterna gör gällande. Sakrättsmomentet fungerar som ett slags bevis på att man är rättmätig innehavare av ett visst föremål. Det typiska exemplet på ett sakrättsmoment är tradition; det vill säga att föremålet i fråga övergår till den rättmätiga ägaren. Om man exempelvis köper en vara i en affär, så traderas denna när köparen får varan i sin besittning. Köparen lämnar över betalningen för denna och säljaren lämnar över varan. När detta väl har skett, så blir det lättare att identifiera den rättmätiga ägaren. Om den köpta varan istället skulle befinna hos någon annan, det vill säga varken säljaren eller köparen har saken i sin besittning, så blir det genast svårare att peka på vem som har rätt till saken.

Att det sakrättsliga momentet utgörs av tradition, med andra ord besittning, är vanligt förekommande när det handlar om lösöre. Lösöre är till skillnad från fast egendom lösa saker som kan anses vara tämligen lätta att flytta på. Om någon gör gällande en rätt till en sak och baserar den rätten på äganderätt eller panträtt, så måste det sakrättsliga momentet, i det här fallet tradition, visas. Om saken istället befinner hos en tredje person, så är det sakrättsliga momentet vad gäller tradition inte uppfyllt. Detta resonemang skulle dock skapa problem eftersom man fortfarande kan ha en äganderätt trots att man inte har omedelbar besittning över något. När saken i fråga befinner sig i hos en tredje person talar man just om medelbar besittning. Den som påstår äganderätt eller panträtt har alltså saken i sin besittning genom, medelst, någon annan. För att det sakrättsliga momentet skall vara tillgodosett i det fallet, så måste den som är ägaren eller panthavaren meddela den tredje personen om de förstnämndas rätt till saken. Detta kallas för denuntiation.

När det gäller abstrakta saker såsom fordringar, det vill säga exempelvis skuldebrev, ser situationen något annorlunda ut. Tradition blir inte ett lika framträdande inslag när man talar om sakrättsligt moment. Om det handlar om enkla fordringar, det vill säga fordringar som är ställda till viss person skall man, för att det sakrättsliga momentet skall vara uppfyllt, meddela gäldenären, det vill säga den som har skulden. Detta innebär alltså att någon som påstår sig vara ägare av exempelvis ett skuldebrev eller ha panträtt till detsamma skall meddela gäldenären om att han eller hon har rätt till skuldebrevet för att det sakrättsliga momentet skall vara uppfyllt vid en eventuell konflikt.

En annan viktig kategori av egendom är fastigheter. Tradition i bokstavlig mening blir ganska svår att genomföra; istället förlitar man sig mer på ett slags meddelande. Om vi antar att A säljer sin fastighet till såväl B som C, så kan vi ganska snabbt konstatera att någon måste få bättre rätt till fastigheten. Både B och C kan alltså inte vara rättmätiga ägare av detsamma. I det fallet är det viktigt att så snart som möjligt ansöka om lagfart till fastighet.

Bläddra bland juridiska artiklar