En brottmålsprocess ställer stora krav på de involverade parterna. När människors frihet och ära står på spel är det viktigt att allt går rätt till och att ingen döms oskyldig. Detta då de flesta moderna stater strävar efter att vara en rättsstat. Det är viktigt att man kan förutse konsekvenserna av sitt handlande och att straff endast ådöms den som har begått brott. Därför har vissa specialregler utvecklats i straffrätten som inte är tillämpliga inom civilrättsliga processer. Exempelvis brukar man tala om att man hellre vill fria än fälla. Detta innebär givetvis inte att domstolen vill låta brottslingar gå fria från straff utan snarare att det är så viktigt att ingen oskyldig döms att man hellre riskerar att någon som är skyldig går fri. Därför uppställs särskilt höga beviskrav inom brottsprocesser.
Den allmänna huvdregeln säger att det skall vara bevisat bortom rimligt tvivel att gärningsmannen är skyldig. Detta uttryck myntades av HD i ett rättsfall på 1980 talet och kommer ursprungligen från amerikansk och engelsk rätt där det kallas beyond reasonable doubt. Bortom rimligt tvivel innebär att åklagarens bevisning skall vara så entydig att det inte finns några rimliga alternativ. Detta innebär inte att den tilltalade kan hitta på vad som helst och därigenom punktera åklagarens bevisning. Fokus måste nämligen läggas på att det skall vara fråga om rimligt tvivel. En berättelse som framstår osannolik skall därför inte tas i beaktande. Det är osäkert exakt var gränsen går för vad som är ett rimligt påstående och vad som inte är det.
Det finns ingen bestämd metod för hur bevis skall prövas inom en brottsprocess. Lagen föreskriver enbart att domstolen skall pröva vad som är bevisat efter en samvetsgrann prövning av allt som har förekommit i målet. Det är istället den så kallade fria bevisprövningens metod som gäller. Detta innebär att domstolen fritt kan pröva och värdera bevis. Det är domstolen som bestämmer vilka bevis den skall tillmäta betydelse och vilken betydelse som skall tillmätas de olika bevisen. Vanligtvis utgår domstolen utifrån olika regler och teorier för hur man skall pröva bevis och vilken betydelse olika bevis skall tillmätas.
När det handlar om brottmål brukar man tala om rekvisit, med vilket menas olika rättsfakta. Det är åklagarens uppgift att bevisa den tilltalades skuld och således är det åklagaren som måste visa att de specifika rekvisit som uppställs för brottet är uppfyllda. Bevisbördan åligger hela tiden åklagaren men om åklagaren har fört fram starka bevis för ett visst händelseförlopp kan motbevis från den tilltalades sida behövas för att denne skall undgå en fällande dom. Dock skiljer sig brottmålsprocessen från tvistemålsprocessen på så vis att domstolen i en brottsmålsprocess har större möjlighet att ta hänsyn till andra omständigheter än de som har förts på tal i målet. I en tvistemålsprocess är detta omöjligt, men domstolen i en brottmålsprocess skulle mycket väl kunna hitta omständigheter som talar för att åklagarens bevis inte räcker, d.v.s. rimliga tvivel, även om dessa inte förs på tal av den tilltalade. Det är också viktigt att uppmärksamma att den tilltalade inte har någon skyldighet att uttala sig och att åklagarens bevis ändå måste vara tillräckliga för att rimliga tvivel skall saknas. Att den tilltalade inte uttalar sig betyder med andra ord inte att domstolen kan ta för givet att åklagarens bevisning stämmer.