Den som äger en bit mark har möjlighet att hyra ut ett område av denna (det brukar ofta röra sig om exempelvis åkermark eller ett vattenområde) till någon som kan bruka densamma för avkastning. Betalningen, eller hyran, för marken kallas arrende. Den som hyr marken kallas arrendator. När det gäller jordbruksarrende finns det två olika typer; gårdsarrende och sidoarrende.
Skillnaden mellan gårdsarrende och sidoarrende är att vid gårdsarrende ingår även bostad för arrendatorn. Gårdsarrendatorn har därför ett väldigt starkt besittningsskydd, vilket innebär att denne i princip får bo kvar så länge hon eller han vill. Arrendatorn skall kunna utgå ifrån att arrendeavtalet förlängs vid dess utgång och en uppsägning kan därför ta många år att genomföra. Syftet med ett starkt besittningsskydd är att skydda arrendatorn när denne har gjort betydande investeringar i maskinparker och utsäde med mera. Utgångspunkten är därför att arrendatorn har rätt till förlängning av arrendeavtalet vid arrendetidens utgång och att en jordägare inte får ställa oskäligt hårda villkor för att förlängning skall komma till stånd. Det finns däremot ett par undantag när arrendatorn inte har rätt till sådan förlängning;
När arrendet är ett sidoarrende och arrendetiden understiger ett år
När arrenderätten är förverkad, d.v.s. markägaren får säga upp avtalet i förtid. Detta kan gälla exempelvis när arrendatorn är i dröjsmål med betalning (mer än en månad) eller om markägaren kan visa att arrendatorn vanvårdat arrendestället.
När arrendatorn enligt arrendeavtalet skall ställa pant eller borgen för avtalets fullgörande till markägaren men den säkerheten försämras.
När arrendenämnden har godkänt en dispens om avstående från rätt till förlängning.
Besittningsbrytande
Det finns även tillfällen då arrendatorns besittningsskydd bryts. Dessa omständigheter kallas för besittningsbrytande grunder. Sådana omständigheter är exempelvis när arrendatorn i tillräckligt stor omfattning åsidosatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller att arrendet är förverkat. En väldigt vanlig omständighet, som kan resultera i att besittningen bryts, är när markägaren begär s.k. självinträde.
Självinträde
För att självinträde skall bryta besittningsskyddet måste markägaren göra sannolikt, d.v.s. han måste visa, att han själv eller någon nära anhörig verkligen kommer att använda marken för jordbruksändamål. Enbart ett påstående om att han själv skall bruka marken är inte tillräckligt, utan han måste visa upp en utredning om hur han avser bedriva jordbruket. Anmärkas kan att markägaren inte kan hävda självinträde om han vill använda marken för annat ändamål än jordbruk, exempelvis plantera skog på den. Jordägaren måste inte själv delta i jordbruksarbetet, det räcker att han kan driva det genom anställda. Däremot är det han som måste stå den ekonomiska risken för jordbruksrörelsen.
Förutom att markägaren skall göra sannolikt att han skall använda marken får det inte vara obilligt mot arrendatorn att förlängning inte medges. Obillighetskravet innebär i princip att en intresseavvägning mellan markägaren och arrendatorn skall göras. Sådana omständigheter som stärker arrendatorns intresse för en förlängning är bland annat sociala aspekter såsom;
När arrendestället brukats av arrendatorn och dennes familj under flera generationer.
Vid gårdsarrende när arrendatorn samt dennes familj måste lämna en trakt där de rotat sig.
Förutom de sociala aspekterna finns andra omständigheter som stärker arrendatorns position;
När arrendatorn av befogad anledning har förväntat sig förlängning och därför gjort stora investeringar och arrendatorn inte kan få rimlig ersättning för dessa från markägaren.
När det gäller självinträde för markägaren är det några omständigheter som har stor betydelse; För det fall utarrenderingen har berott på en tillfällighet, såsom att markägarens barn skall utbilda sig för att driva garden vidare.
När avtalet redan från början var tänkt att endast gälla för en begränsad tidsperiod och rätten till förlängning har avtalats bort. Ett sådant avtal är dock endast giltigt efter ett godkännande från Arrendenämnden.
Sammanfattningsvis har en arrendator enligt huvudregeln rätt till tvångsvis förlängning av arrendeavtalet vid arrendetidens utgång. Det finns ett par undantag när arrendatorn inte har rätt till förlängning och vissa omständigheter kan bryta arrendatorns besittningsskydd. Det är upp till markägaren att visa att någon av de besittningsbrytande grunderna, såsom självinträde, föreligger.