Reglerna om befarade avtalsbrott får betydelse främst i tre olika situationer.
1. När en avtalspart skall utnyttja sin stoppningsrätt, d.v.s. hålla inne sin egen prestation.
2. När en avtalspart har rätt att häva avtalet innan tiden för dess fullgörelse är inne.
3. När motparten är försatt i konkurs.
Med befarat avtalsbrott, även kallat anteciperat avtalsbrott, menas att den ena avtalsparten av någon anledning kan anta att motparten inte kommer fullfölja sin del av avtalet, d.v.s. att motparten kommer begå kontraktsbrott. Ett befarat avtalsbrott föreligger bland annat om en avtalspart förklarar att denne inte tänker fullgöra sina förpliktelser. Vidare föreligger ett befarat avtalsbrott då en avtalspart ställer ett otillåtet villkor för att avtalsparten skall fullgöra sin del av avtalet, om ett ställt krav eller villkor inte finns med i avtalet är det inte heller tillåtet. Detta beror på att tanken är ju att avtal skall hållas och om man vill ställa villkor för fullgörelse av en prestation måste detta ske i samband med avtalsingåendet. Även då någon innehåller sin egen prestation, t.ex. då denne felaktigt tror att motparten inte kommer prestera enligt avtalet, föreligger ett befarat kontraktsbrott. Motparten har ju då anledning att befara att avtalet inte kommer uppfyllas. Beroende på vilken påföljd avtalsparten vill göra gällande krävs olika höga grader av sannolikhet att avtalsbrott faktiskt kommer att begås.
Utnyttjande av stoppningsrätt
För att en avtalspart skall få utnyttja sin stoppningsrätt krävs att det finns starka skäl att anta att avtalsbrott kommer att begås. Starka skäl innebär ett högt ställt sannolikhetskrav, men exakt hur mycket som krävs varierar från fall till fall. Vidare krävs att avtalsparten har fått reda på den omständigheten efter avtalets ingående. Om man redan vid avtalets ingående har anledning att anta att avtalet inte kommer fullföljas måste man säkerställa att man inte skadas om det sedan skulle hända. Då får man med andra ord skylla sig själv. Det är även viktigt att komma ihåg att en avtalspart omedelbart måste meddela motparten att denna tänker utnyttja sin stoppningsrätt. Om avtalsparten inte lämnar ett sådant meddelande kan denne komma att bli skadeståndsskyldig gentemot motparten.
Hävning av avtalet
När en avtalspart vill häva avtalet krävs att det står klart att ett avtalsbrott kommer begås. Dessutom krävs att det befarade avtalsbrottet är hävningsgrundande, d.v.s. tillräckligt relevant. Det är omöjligt att säga exakt vad som är hävningsgrundande då det kan skilja sig mellan olika avtal men man brukar säga att avtalsbrottet skall ha väsentlig betydelse. Väsentlig betydelse innebär att avtalsbrottet måste vara av stor vikt för avtalet och avtalspartens önskan att vara bunden av avtalet. När förutsättningarna är uppfyllda kan på så vis en avtalspart häva avtalet redan innan det skall fullgöras. Motparten kan dock motverka en hävning genom att omedelbart ställa en godtagbar säkerhet för avtalets fullgörelse. Genom att ställa en säkerhet för fullgörelsen skyddas nämligen avtalsparten för det fall motparten inte skulle fullfölja avtalet.
Konkurs
Om en av avtalsparterna försätts i konkurs innan avtalet har fullföljts uppstår en stor osäkerhet för motparten. När detta händer kan avtalspartens konkursbo inträda som en part i avtalet istället. Motparten (den part som inte är försatt i konkurs) har rätt att kräva att konkursboet lämnar besked om konkursboet kommer inträda i avtalet. Om konkursboet sedan inträder i avtalet kan motparten kräva att konkursboet antingen fullgör avtalet eller ställer godtagbar säkerhet för fullgörelsen. Säkerheten syftar i detta fall till att motparten inte skall förlora något om konkursboet inte skulle lyckas fullfölja sin del av avtalet. Skulle det vara så att konkursboet inte rättar sig efter motpartens krav får motparten rätt att häva avtalet.