Allmänt om vårdnad och tillsyn över barn


Varje barn i Sverige har rätt att av sina vårdnadshavare få omvårdnad, trygghet och en god uppfostran. Att barnet har rätt till omvårdnad innebär att det ska få både sina materiella och psykiska behov tillgodosedda. I kravet på trygghet ligger att barnet ska få växa upp i ett stabilt förhållande med vårdnadshavare som det kan lita på. En god uppfostran innebär främst att barnet ska få lära sig både var gränser går och att sätta gränser samt att ta eget ansvar för sina handlingar.

Barnet ska behandlas på ett respektfullt sätt av sina vårdnadshavare, vilket betyder att vårdnadshavarna måste respektera barnets individuella egenskaper. Kravet på respekt för barnet innebär även att barnet då det blir äldre har rätt till ett eget privatliv. Vad gäller barnets rätt till ett eget privatliv (med andra ord, barnets integritetsskydd gentemot vårdnadshavarna) så blir den rätten starkare och starkare ju äldre barnet blir. Medan ett barn fortfarande är litet har det egentligen ingen rätt till ett privatliv att tala om eftersom vårdnadshavarna då bör få veta allt som händer i barnets liv, så har barn då de kommer upp i tonåren en tilltagande rätt till ett eget privatliv. Detta innebär exempelvis att vårdnadshavarna då barnet nått en viss grad av utveckling och mognad inte har rätt att öppna och läsa barnets post. Så länge barnet ännu inte blivit myndigt (och alltså fortfarande har en vårdnadshavare) så har barnet dock ingen ovillkorlig rätt till ett eget privatliv eftersom vårdnadshavaren även då behöver ha en viss insyn för att kunna ta hand om barnet på ett bra sätt och se till att dess behov blir ordentligt tillfredsställda.

Vårdnadshavarnas viktigaste uppgift är att se till att barnets behov blir tillgodosedda. Med behov menas i detta sammanhang det som nämnts ovan, att barnet ska få omvårdnad, trygghet och en god uppfostran. En viss del av detta ansvar ligger dock på samhället genom till exempel förskolor, skolor och den ungdomsverksamhet som samhället erbjuder. Att en del av ansvaret överflyttats till samhället innebär dock inte att en vårdnadshavare kan lita på att samhället ser till att barnets behov blir helt tillgodosedda, utan vårdnadshavaren har fortfarande den övervägande delen av ansvaret för detta.

En annan viktig del av vårdnadshavarnas uppgifter är att utöva tillsyn över barnet (eller se till att någon annan gör det), vilket innebär att det alltid ska finnas någon som har sådan uppsikt över barnet som är lämpligt med hänsyn till exempelvis barnets ålder och mognad och den aktivitet som barnet utför. Tillsynsansvaret finns för att förhindra att barnet skadar andra barn och vuxna eller någon annans egendom och det är mot bakgrund av detta som man kan avgöra hur mycket tillsyn som krävs i den aktuella situationen.

Om en vårdnadshavare inte har tillräcklig uppsikt över barnet och barnet då antingen kränker någon annan eller orsakar en person- eller sakskada genom en brottslig handling så blir vårdnadshavaren skyldig att utge ersättning till den person som drabbats av barnets handlande. Vårdnadshavaren har i dessa situationer ett så kallat strikt skadeståndsansvar. Detta skadeståndsansvar kan dock jämkas, vilket innebär att föräldern får betala mindre än det belopp som skadan egentligen ska ersättas med, om det skulle vara oskäligt. Även i andra situationer kan vårdnadshavaren bli skadeståndsskyldig, men då är ansvaret inte strikt utan då beror skadeståndsansvaret på om vårdnadshavaren varit oaktsam då denne brustit i tillsyn över barnet.

Bristande tillsyn kan inte bara leda till skadeståndsansvar, utan i vissa fall är den även straffsanktionerad. Om en vårdnadshavare (som samtidigt är antingen förälder, förmyndare eller en så kallad ”annan uppfostrare”) vet om att barnet är på väg att begå ett brott och då inte ingriper för att förhindra brottet kan vårdnadshavaren i vissa fall dömas till straffansvar för underlåtenhet att hindra brottet.

En vårdnadshavare får inte utsätta sitt barn för kroppslig bestraffning eller så kallad kränkande behandling. Självfallet är sådan behandling av barnet som kan klassas som misshandel eller vållande till kroppsskada enligt brottsbalken inte tillåten, men med kroppslig bestraffning menas även handlingar som inte faller under brottsbalkens straffstadganden. Kroppslig bestraffning är alltså ett vidare begrepp än och täcker fler handlingar än misshandel. Vårdnadshavare är dock inte helt förbjudna att använda fysiska handlingar gentemot barnet eftersom vårdnadshavaren i vissa fall måste kunna övervinna fysiskt motstånd från barnet. Det är alltså exempelvis tillåtet att en vårdnadshavare tar tag i barnets arm i vissa situationer.

Även annan kränkande behandling än kroppslig bestraffning är otillåtet. Annan kränkande behandling kan vara till exempel att barnet får rumsarrest eller att vårdnadshavarna förlöjligar barnet. Med annan kränkande behandling avses främst sådana åtgärder som kan innebära en fara för barnets personlighetsutveckling.

Bläddra bland juridiska artiklar