Försvarare kan antingen utses av den misstänkte personen själv eller av en domstol (så kallad offentlig försvarare). Låt oss först gå igenom de krav som ställs på en försvarare som utses av den misstänkte. En sådan försvarare ska enligt de allmänna krav som finns vara lämplig som försvarare i målet med hänsyn till hans eller hennes redbarhet, insikter och tidigare verksamhet. Vad gäller redbarheten behöver inte den som ska vara försvarare i varje enskilt fall föra fram en utredning eller bevis som visar för domstolen att han eller hon är redbar, men om det är en person som är okänd för rätten som ska vara försvarare kan det finnas anledning för domstolen att själv försöka ta reda på lite om försvararens personliga egenskaper. Sådana omständigheter som kan göra att en försvarare inte anses vara redbar är att personen har dömts för något allvarligare förmögenhetsbrott. Då en försvarare är dömd för brottslighet måste man dock ta hänsyn till hur lång tid som gått sedan försvararen har avtjänat straffet och hur personen i fråga har skött sig sedan dess. Att en försvarare är dömd för brottslighet är dock inte något som automatiskt gör att han eller hon ska anses vara olämplig att vara försvarare.
Vad sedan gäller insikter och tidigare verksamhet, så betyder insikter inte bara att försvararen har juridiska kunskaper. Det är möjligt att en misstänkt person utser en försvarare som inte har en juridisk examen och detta ska normalt inte vara ett hinder för att försvararen företräder den misstänkte. Med insikter avses närmast att försvararen har kunskap om de speciella förhållanden som råder i och har betydelse för det akutella målet. Med tidigare verksamhet menas inte bara försvararens eventuella erfarenhet av att delta i rättegångar, utan även annan praktisk verksamhet som kan ge relevant erfarenhet.
Domstolen ska på eget initiativ göra en bedömning av om försvararen som den misstänkte har utsett är lämplig eller inte. Vid bedömningen ska domstolen som sagt ta hänsyn till försvararens redbarhet, insikter och tidigare verksamhet. Dessa krav på att försvararen ska vara redbar samt ha relevanta insikter och erfarenhet av tidigare verksamhet måste dock bedömas utifrån omständigheterna i det aktuella målet. Är det ett förhållandevis enkelt mål bör domstolen alltså ställa lägre krav på insikter och tidigare erfarenheter, medan dessa krav kan vara högre om det rör sig om ett komplicerat mål. I lämplighetskravet ingår även att försvararen ska behärska svenska.
Det kan uppstå situationer då en försvarare inledningsvis bedöms vara lämplig som försvarare, men sedan under rättegången visar det sig att försvararen i själva verket inte alls uppfyller de krav som bör ställas på en försvarare. Det finns därför en möjlighet för domstolen att avvisa försvarare. Detta får en domstol göra om en försvarare under pågående rättegång visar oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller på något annat sätt visar att han eller hon är olämplig att vara försvarare.
För offentliga försvarare som utses av en domstol gäller som allmänt krav att domstolen ska utse advokater som är lämpliga för uppdraget till offentliga försvarare. Utgångspunkten är alltså att advokater ska utses till offentliga försvarare, men det finns även möjlighet att utse personer som har en juristexamen men ännu inte hunnit (eller velat) bli advokater. Även offentliga försvarare ska uppfylla det lämplighetskrav som gäller för försvarare som utsetts av den misstänkte personen själv.
För försvarare, både sådana som utsetts av den misstänkte själv och offentliga försvarare, gäller vissa specifika diskvalifikationsregler. En person som har haft uppdrag åt den misstänkte eller ekonomiska förbindelser med den misstänkte får inte vara hans eller hennes försvarare. Detta gäller dock endast om det kan befaras att försvararen inte kommer att kunna tillvarata den misstänktes rätt och arbeta för att alla relevanta omständigheter som finns ska komma fram så att domstolen kan beakta dem då de avgör målet. En person blir alltså diskvalifierad att vara försvarare först då han eller hon haft en sådan relation med den misstänkte att det kan befaras att försvaren inte kommer vara helt opartisk och därmed inte göra ett tillräckligt bra jobb med att försvara den misstänkte.
Är den tilltänkte försvararen inte svensk medborgare gäller dessutom att han eller hon inte får vara försvarare om det är olämpligt med hänsyn till rikets säkerhet. Denna bestämmelse blir dock bara tillämplig i undantagsfall och har sin största betydelse då den misstänkte åtalas för ett brott mot rikets säkerhet eller då den misstänkte begått brott i egenskap av krigsman (vilket en person bara kan göra då Sverige är i krig).