Det är inte alltid lämpligt, eller ens möjligt, att i alla avtalsförbindelser föra långa avtalsdiskussioner och i detalj utforma avtalet så att det passar de enskilda parterna. De allra flesta har nog någon gång, vid exempelvis köp av en mobiltelefon med tillhörande abonnemang, skrivit på ett långt avtal utan att ha diskuterat varje detalj av det, eller för den sakens skull ens ha läst det. Ett sådant avtal är ett bra exempel på ett standardavtal; samma klausuler gäller för alla parter som vill köpa en mobiltelefon från det säljande företaget och avtalet är utformat av säljaren. Användandet av standardavtal är idag mycket vanligt och dess betydelse och utbredning kommer knappast att minska. Därför kommer denna artikel att beskriva några typer av standardavtal, vilka svårigheter som kan uppstå i samband med deras tillämpning samt slutligen något om det som kallas för battle of forms.
Standardavtal används främst av företag, både gentemot konsumenter och gentemot andra företag. Avtalen kan vara upprättade av endast en part, men också av exempelvis en branschorganisation. En praktisk skillnad mellan två sådana avtal är förstås att det som upprättats av bara en part i mycket större utsträckning tar hänsyn till just dennas intressen. De som upprättats av flera parter, ofta kallade allmänna bestämmelser, är oftare skapade i syfte att skapa en reglering för olika aktörer i en bransch och är i detta avseende mer objektiva. Ett gott exempel på sådana är AB04, ett viktigt standardavtal inom entreprenadbranschen.
Ett standardavtal blir förstås inte gällande mellan två parter bara för att den ena parten alltid brukar tillämpa dem. Det krävs att standardavtalet på något sätt har gjorts till en del av, inkorporerats, med det avtal som parterna slutit. Således kan en part inte heller, efter det att ett avtal slutits, genom exempelvis en text på en produkt styra hur medkontrahenten använder denna. Att inkorporera ett standardavtal kan, rent praktiskt, göras på flera olika sätt. Det centrala i sammanhanget är att den andra parten upplyses om att standardavtalet görs till en del av avtalet. Man kan ha som tumregel att alltid åtminstone hänvisa till det standardavtal man vill inkorporera, men vill man vara riktigt säker bör man nog bifoga det till samma avtalsdokument som undertecknas särskilt om klausulerna är mycket betungande för motparten. Finns ingen hänvisning bör standardavtalet inte anses inkorporerat, inte ens om man efteråt upplyser motparten om att det skall gälla och avtalet är mycket utbrett. Man kan alltså inte ens vid entreprenadavtal, där AB04 tillämpas mycket ofta, hävda att det därför skall användas i det enskilda fallet om inte parterna avtalat det.
En inte ovanlig situation som kan uppstå mellan framförallt näringsidkare är att båda parter vanligtvis använder sig av standardavtal och, sedan avtalet har ingåtts, hänvisar till just sina. Frågan blir då vems avtal som skall tillämpas och om man antar att ingen av parterna har varit synnerligen aktiv vid förhandlingarna och verkligen visat för motparten att det är viktigt att just hans/hennes avtal skall gälla kan den bli knepig att besvara. Situationen kallas, med en engelsk term, för battle of forms. Som huvudregel kan sägas att man bör titta på vad som vanligtvis gäller i dylika avtalssituationer; om det rör sig om entreprenad och den ena parten har hänvisat till AB04 och den andra till NL01 (som gäller leveranser av bland annat maskiner) är det troligt att AB04 kommer att tillämpas. Även det faktum att det ena standardavtalet har utformats av representanter för både köpare och säljare kan ges företräde framför ett som den ena parten upprättat på egen hand och som exempelvis är mycket köparvänligt. Finner man inte ledning i dessa principer kan det till syvende och sist bli tal om att avgöra frågan med ledning av principerna om last shot eller first blow. Som kanske framgår av namnet rör det sig då om att det avtal till vilket hänvisades sist, eller först skall tillämpas.