Internationella bestämmelser angående växtförädlarrätt


Genom regler angående så kallad växtförädlarrätt kan växtsorter skyddas. Den som skapat en ny växtsort, eller någon annan som har rätt till växtsorten, kan därmed under de rätta omständigheterna förvärva viss ensamrätt till att använda växtsorten ifråga. Växtförädlarrätten anses utgöra en immateriell rättighet, precis som exempelvis patent eller upphovsrätt. Bland annat på grund av immateriella rättigheters betydelser för den internationella handeln har det sedan länge funnits ett behov av och en vilja att, åtminstone i viss mån, samordna olika länders lagstiftning rörande just immateriella rättigheter. Så är även fallet vad gäller växtförädlarrätten och här nedan skall en kortfattad presentation av några av de mest betydelsefulla internationella bestämmelserna angående växtförädlarrätt ges.

Initialt skall fokuseras på EU och dess reglering av växtförädlarrätten. Inom EU har man som många nog känner till en gemensam, eller inre, marknad. För att den inre marknaden skall fungera som tänkt finns det ett särskilt stort behov av att samordna och harmonisera de olika medlemsländernas lagstiftning, vilket också delvis skett vad gäller just växtförädlarrätten. I och med den gällande EU-regleringen finns det något av dubbla system för skydd av växtsorter. Många av EU:s medlemsländer har sin egen, nationella lagstiftning rörande växtförädlarrätt. Sverige har till exempel egen lagstiftning som möjliggör skydd för växtsorter specifikt i Sverige. Det finns dock även ett enhetligt EU-system, som benämns gemenskapens växtförädlarrätt eller EG-växtförädlarrätt (även begreppet EU-växtförädlarrätt förekommer numera). Genom reglerna angående EG-växtförädlarrätt kan man få skydd för en växtsort i alla EU:s medlemsländer samtidigt. För att en EG-växtförädlarrätt skall uppkomma måste en ansökan om registrering av en växtsort lämnas in antingen till Jordbruksverket eller direkt till EU-myndigheten Community Plant Variety Office (CPVO). Det uppställs vissa krav för att en ansökan om registrering skall kunna beviljas av CPVO. Bland annat måste växtsorten som ansökan avser (i likhet med vad som gäller enligt den inhemska, svenska lagstiftningen) vara särskiljbar, enhetlig, stabil och ny. En ansökan om EG-växtförädlarrätt kan vidare inte beviljas ifall växtsorten ifråga redan är skyddad genom något EU-medlemslands nationella lagstiftning angående skydd för växtsorter – man kan alltså inte samtidigt ha skydd för en växtsort genom det svenska systemet för växtförädlarrätt och systemet för EG-växtförädlarrätt. Ifall ansökan väl beviljats gäller som grundprincip att EG-växtförädlarrätten är giltig i 25 år, eller 30 år i somliga fall, förutsatt att vissa villkor uppfylls.

Den allra viktigaste internationella bestämmelsen (och då inte enbart räknat EU, utan hela världen) är den så kallade Internationella konventionen om skydd för växtförädling, även kallad UPOV-konventionen. UPOV-konventionen tillkom 1961, men har delvis ändrats sedan dess. Sverige blev medlem i UPOV 1971. De länder som har tillträtt UPOV-konventionen bildar en union för skyddet av växtförädling och alla medlemsländer åtar sig att upprätthålla ett skydd för växtsorter. UPOV-konventionen slår fast några viktiga principer angående skyddet för växtsorter, vilka den svenska lagstiftningen och EU-regleringen till stor del bygger på. Exempelvis fastställs hur växter bör klassificeras, hur begreppet växtsort skall definieras, vad som skall ingå i växtförädlarrätten och så vidare. I och med UPOV-konventionen finns ett internationellt system för växtförädlarrätt. Invånare i ett medlemsland i UPOV-unionen kan via systemet förvärva växtförädlarrätt i unionens övriga medlemsländer, om så önskas. Man kan då initialt lämna in en ansökan om skydd för en växtsort i ett av UPOV-unionens medlemsländer och därefter gå vidare och med så kallad prioritet lämna in ansökningar i de övriga länder där man önskar skydda sin växtsort.

Liknande artiklar

Bläddra bland juridiska artiklar