Grundläggande regler vid häktning


I samband med en brottsutredning, samt delvis även under och efter en rättegång, kan ett antal så kallade tvångsmedel komma att vidtas gentemot en person som misstänks för ett brott. Exempelvis kan olika former av frihetsberövande bli aktuellt – gripande, anhållande eller häktning. Här nedan skall en kortfattad beskrivning av de regler som omgärdar häktning ges.

Det är i slutändan domstolen som beslutar ifall en brottsmisstänkt person skall häktas eller inte. Innan häktning sker är proceduren vanligtvis som sådan att den misstänkte antingen grips av polisen och sedan anhålls av åklagaren, alternativt att åklagaren beslutar sig för att anhålla den misstänkte utan att polisen först behöver ta något beslut om gripande. Det är inte tillåtet att låta en person förbli gripen eller anhållen under någon längre tidsperiod; gripen är man vanligen högst under några timmar och anhållen kan man vara i ungefär tre dagar. Ifall åklagaren anser att den misstänkte bör förbli frihetsberövad under en längre tidsperiod än så, så måste åklagaren göra en så kallad häktningsframställning hos domstolen och begära att den misstänkte skall häktas. Därefter är det som sagt upp till domstolen att besluta huruvida häktning skall ske – en häktningsförhandling hålls och sedan meddelar domstolen sitt beslut i häktningsfrågan. I vissa situationer kan dock tillvägagångssättet med gripande och anhållande helt hoppas över. Åklagaren kan begära att en person som inte är anhållen trots detta skall häktas. Ifall brottsutredningen och rättsprocessen kommit så pass långt att åklagaren har hunnit väcka åtal kan även domstolen på egen hand, alternativt efter begäran från målsäganden (brottsoffret), diskutera ifall en misstänkt som inte är anhållen skall häktas. Även i dessa sistnämnda situationer sker en häktningsförhandling och domstolen meddelar därefter sitt beslut. Beslutas det att häktning skall ske, så överförs normalt sett den misstänkte till ett häkte.

Också när en brottsmisstänkt väl har häktats finns det vissa tidsbegränsningar att ta hänsyn till. Man kan i och för sig vara häktad under längre tid än vad man kan vara gripen eller anhållen, men man kan inte utan vidare vara häktad under hur lång tid som helst. I samband med att domstolen beslutar att en person skall häktas skall domstolen också meddela hur lång tid åklagaren har på sig för att väcka åtal gentemot den misstänkte, ifall åtal inte redan har väckts. Skulle det till exempel visa sig att brottsutredningen drar ut på tiden och åklagaren därför inte lyckas väcka åtal inom den fastslagna tiden kan domstolen emellertid bevilja att den utsatta tiden förlängs, ifall åklagaren begär det. Om åtal inte väcks inom två veckor från det att den misstänkte häktades skall ny häktningsförhandling hållas med jämna mellanrum (som huvudregel med högst två veckors mellanrum), så länge som den misstänkte fortfarande hålls häktad och åtal inte har väckts. Det skall nämnas att det finns vissa situationer då speciella regler gäller exempelvis för när ny häktningsförhandling måste hållas. Har den fastslagna tiden för när åtal skall vara väckt gått ut, utan att åklagaren begärt förlängning av tiden, så skall domstolen genast häva häktningsbeslutet och försätta den misstänkte på fri fot. Detsamma gäller ifall domstolen anser att det inte längre finns skäl att hålla den misstänkte häktad. Under vissa omständigheter kan även åklagaren på egen hand besluta att ett häktningsbeslut skall hävas och att den misstänkte därmed skall släppas fri. Det skall sägas att en person kan förbli häktad även när rättsprocessen gått så långt att en rättegång genomförts och den häktade inte längre bara är misstänkt utan faktiskt är dömd för brottet.

Vad krävs då egentligen för att en person skall kunna bli häktad? Som antytts ovan, måste personen ifråga vara misstänkt för att ha begått ett brott. Därutöver finns det lite olika situationer då häktning kan vara motiverat, då något varierande villkor måste vara uppfyllda. Man brukar tala om att det skall föreligga häktningsskäl eller häktningsgrunder. Den kanske mest typiska situationen då en person häktas är när denne på sannolika skäl är misstänkt för att ha begått ett brott och det aktuella brottet är av ett allvarligare slag (det kan resultera i fängelse i åtminstone ett år som påföljd). Dessutom skall det finnas en risk för att den misstänkte, ifall denne tillåts förbli på fri fot, försöker gömma sig undan eller på annat sätt försvårar brottsutredningen alternativt fortsätter begå nya brott. Häktning kan dock ske även i vissa andra situationer. En sådan situation är då en person på sannolika skäl är misstänkt för ett brott som inte är så pass allvarligt som i den förstnämnda situationen, men den misstänktes identitet inte är helt säkerställd. En annan situation är då en person endast är skäligen misstänkt för ett brott – här kan bland annat så kallad utredningshäktning ske, med syftet att genomföra utredning som kan leda till att personen blir på sannolika skäl misstänkt för brottet ifråga. När det gäller häktning av en person som inte bara är misstänkt för ett brott, utan redan är dömd för brottet (så som diskuterats i stycket ovan), så kan häktningen motiveras exempelvis av att det finns risk för att den dömde kommer försöka fly undan det utdömda fängelsestraffet.

Bläddra bland juridiska artiklar