Europeiska unionen är ett mellanstatligt samarbete inom Europa. Det är viktigt att komma ihåg att unionen inte fungerar som en stat, även om den i vissa situationer kan uppträda så. Till exempel kan EU vara part i internationella avtal även då varje medlemsland inom EU är part i samma internationella avtal.
En av tankarna bakom EU-samarbetet har varit att uppnå större effektivitet på vissa områden genom att agera tillsammans. Medlemsstaterna har därför varit villiga att lämna ifrån sig en del av sin suveränitet för att uppnå bättre resultat inom unionen. De områden som medlemsstaterna helt lämnat över till samarbetet ger unionen en exklusiv kompetens på området. Då unionen har exklusiv kompetens är det i princip bara unionen som har rätt att stifta lagar och anta andra rättsligt bindande rättsakter på området. För att medlemsstaterna själva ska få lagstifta på ett område som faller inom EU:s exklusiva kompetens, krävs ett bemyndigande från EU.
EU har exklusiv kompetens inom följande områden:
- Tullunionen.
- Konkurrensregler som ska säkerställa att den inre marknaden fungerar på ett ändamålsenligt sätt.
- Politiken som hänför sig till euron.
- Bevarandet av havets biologiska resurser inom ramen för unionens gemensamma fiskepolitik.
- Den gemensamma handelspolitiken inom unionen.
Det finns också vissa områden där unionen har delad kompetens. Med delad kompetens menas helt enkelt att unionen inte har exklusiv kompetens, utan att kompetensen delas med medlemsstaterna. Det råder delad kompetens på bland andra följande områden:
Marknaden inom unionen, d.v.s. den inre marknaden.
Ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.
Det huvudsakliga området som hänför sig till jordbruk och fiske.
Miljö.
Konsumentskydd.
Transport.
Transeuropeiska nät.
Energi.
Området med frihet, säkerhet och rättvisa.
Gemensamma frågor som rör säkerhet.
Vad gäller frågor som till exempel forskning, teknisk utveckling och rymden anges det i EU:s fördrag att unionen skall ha kompetens att vidta vissa åtgärder, men att den kompetensen inte får inskränka medlemsstaternas nationella befogenheter. Medlemsstaterna får med andra ord inte hindras från att utöva sin kompetens. Även på dessa områden råder alltså delad kompetens. Den delade kompetensen gäller också uttryckligen för utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd. Unionen skall kunna ha en gemensam politik på området, men den politiken får inte hindra medlemsstaternas egna åtgärder och kompetens.
Vidare har unionen möjlighet att stödja, harmonisera och komplettera medlemsstaternas åtgärder i vissa frågor. Detta gäller bland annat frågor som rör industri, kultur, turism, utbildning, idrott samt förbättring av och skydd för människors hälsa.