Eftersom olika länders skattelagstiftning ser olika ut och bygger på olika principer kan det uppkomma situationer där flera stater har anspråk på att beskatta en och samma inkomst. Ett praktiskt exempel är att en person som bor i Sverige under en period tar ett arbete i Norge. Personen är obegränsat skattskyldig i Sverige eftersom denne bor där, men samtidigt skattskyldig i Norge för de norska inkomsterna. Resultatet blir att både Norge och Sverige vill beskatta de norska inkomsterna och att så kallad internationell juridisk dubbelbeskattning därför uppkommer, vilket naturligtvis är mycket betungande för den enskilde.
Den mest utbredda lösningen idag är att stater använder sig av skatteavtal (tidigare dubbelbeskattningsavtal) för att fördela skatteanspråken mellan sig. Skatteavtalen bygger på folkrättslig grund, dvs. det är fråga om internationell rätt som baseras på avtal mellan stater. Det är alltså staterna som ingår generella avtal som omfattar alla personer som har vissa typer av inkomster. Sverige, liksom de flesta andra länder i världen, använder ett modellavtal utformat av OECD som schablon för sina dubbelbeskattningsavtal, och därför ser många skatteavtal ganska lika ut.
Om man vet att man kommer att ha inkomster från ett annat land är det därför möjligt att på förhand undersöka hur Sverige och det andra landet valt att fördela beskattningen mellan sig genom att undersöka om det finns något skatteavtal mellan länderna, och hur detta i så fall ser ut. Skatteavtal kan dock vara svåra att tolka och tillämpa och det bästa är därför att vända sig till Skatteverket eller någon skattekonsult för att få hjälp och råd. Alla skatteavtal som Sverige ingår med andra stater publiceras som bilagor till särskilda lagar som antas av riksdagen och kan alltså i många fall enkelt hittas på internet eller genom rättsliga bibliotek. Skatteverket har en sammanställning över befintliga skatteavtal på sin hemsida, sorterad efter landets namn.
Hur fungerar då skatteavtalen? Mycket förenklat kan man säga att skatteavtalen läggs som ett nät över de nationella skatteanspråken och begränsar dem. Skatteavtal kan aldrig utvidga skattskyldighet för en enskild person, bara inskränka den. Rent praktiskt brukar personer som arbetar med skattefrågor börja med att fastställa vilka anspråk de inblandade staterna har i förhållande till en viss inkomst. I Sverige/Norge-exemplet vill Sverige beskatta de norska arbetsinkomsterna med ca 30 %, och Norge vill beskatta samma inkomster med en liknande skattesats. De norska inkomsterna utsätts därför för dubbelbeskattning om det inte hade funnits något skatteavtal. I det här fallet finns det ett nordiskt skatteavtal som är tillämpligt.
Utgångspunkten i detta skatteavtal, liksom de flesta andra skatteavtal som bygger på gemensamma principer som arbetats fram inom OECD, är att både Sverige och Norge får beskatta inkomsten. Skatteavtalet stadgar dock att beskattning endast ska ske i Sverige i vissa situationer. Detta gäller ifall den skattskyldige inte befinner sig i Norge mer än 183 dagar (under en 12-månadersperiod), dvs. ungefär ett halvår. Dessutom ska lönen betalas ut av en arbetsgivare som inte finns i Norge och inte heller belasta ett fast driftställe i Norge (dvs. inte ingå i rörelseresultatet vid det norska kontoret). Det får inte heller vara fråga om uthyrning av arbetskraft. Om dessa krav är uppfyllda ska alltså bara Sverige beskatta inkomsten, och Norge måste efterge sina skatteanspråk. I detta fall tillerkänner alltså skatteavtalet Sverige exklusiv beskattningsrätt. Hade kraven inte varit uppfyllda hade ingenting hindrat Norge från att beskatta inkomsterna (delad beskattningsrätt), men Sverige hade då som hemstat varit skyldigt att lindra dubbelbeskattningen genom att själv minska sitt skatteuttag.
Ovanstående resonemang baserades på ett exempel då en svensk person arbetade i Norge. Inkomster kan dock komma i många olika skepnader, t.ex. i form av näringsinkomster, utdelning, ränta och royaltyinkomster. Det gäller alltså att i varje enskilt fall bestämma vad det är fråga om för inkomst och vilka stater som är inblandade, och ifall skatteavtalet är tillämpligt. Metoderna för hur beskattningsrätten fördelas mellan staterna skiljer sig också åt. I de flesta svenska skatteavtal används avräkningsmetoden, som innebär att hemstaten räknar bort den utländska skatten som betalats från den totala svenska skatten, dvs. i kronor och ören. En annan metod som används i vissa skatteavtal är avdragsmetoden, vilket innebär att hemstaten istället bortser från den utländska inkomsten när beskattning sker i Sverige, med andra ord lindras dubbelbeskattningen genom att Skatteverket justerar den beskattningsbara inkomsten nedåt. Avdragsmetoden är genereltt sett mer fördelaktig för den enskilde, men beroende på bland anant hur mycket skattesatserna skiljer sig åt mellan länderna så kan även avräkningsmetoden leda till attraktiva resultat för den skattskyldige.