Det som man hade medan man levde och som man lämnar efter sig kallas arvet, den som har avlidit och efterlämnat ett arv kallas arvlåtaren och de som får ta emot detta är arvtagare. Vem kan då vara arvtagare? Alla som är vid liv när arvlåtaren avlider har rätt att få ta del av arvet. Det samma gäller för barn som är avlade innan arvlåtaren dör och som föds levande. Det spelar ingen större roll om man är svensk eller utländsk medborgare, man kan ändå ha rätt att ta del av sitt arv. Rätten att taga arv, som det kallas, är baserad på släktskap och kallas arvsordningen.
Man delar in arvingar i tre olika grupper. Den första gruppen är bröstarvingar, det vill säga den avlidnes barn. Dessa barn har alla rätt till lika del av kvarlåtenskapen, det är deras arvslott. Det betyder att om det bara finns ett barn så har han eller hon rätt till hela arvet, men om det finns fem barn så är en femtedel arvslotten för vart och ett av dessa fem barn. Om ett av barnen redan har avlidit, men själv hade egna barn så får dessa barn träda in i sin förälders ställe och dela på sin bortgångna förälders arvslott.
För att skydda barnen, bröstarvingarna, från att förlora sin rätt till arv så finns den så kallade laglotten, det vill säga hälften av alla tillgångar som föräldern lämnar efter sig, som man som huvudregel alltid har rätt till. Tanken är att man i Sverige inte kan göra sina barn arvlösa eftersom de, oavsett vad de har gjort, ändå alltid har sin laglott. Undantag från regeln att man alltid har rätt till sin laglott kan dock göras i vissa fall se nedan angående vad som gäller vid mord med mera. Den andra hälften av kvarlåtenskapen, som inte utgör barnens laglotter, kan man dock som arvlåtare själv bestämma över. Man kan till exempel testamentera bort denna del till någon annan om man vill, skänka till välgörenhet eller på annat sätt fördela så som man själv finner bäst. I den första arvsgruppen finns också den avlidnes make eller maka. En make eller maka till arvlåtaren har alltid arvsrätt genom äktenskap och har företräde framför de gemensamma barnen. De gemensamma barnen får ärva först när båda föräldrarna är borta. Om det däremot finns så kallade särkullbarn, barn till bara den ena parten i äktenskapet, har dessa rätt att få ut sin del av arvet omgående. Dessa barn kan dock välja avstå sin del av arvet, för att istället få ut sitt arv efter det att den kvarvarande maken/makan också avlidit.
I den andra arvsgruppen omfattas föräldrar och syskon till den avlidne. Dessa kan bli aktuella som arvtagare bara om det inte finns några barn till arvlåtaren eller någon make eller maka. Man börjar alltid med den första arvsgruppen och först när denna möjlighet är uttömd går man vidare till grupp två för att kunna fördela arvet. Här gäller samma regler som i den första gruppen, att om den som är berättigad till arv själv har avlidit så får dennes barn träda i hans eller hennes ställe.
Den tredje gruppen som kan bli arvtagare, om det inte heller finns någon i den andra gruppen, är far- och morföräldrar till den avlidne. Arvet fördelas då lika mellan båda sidorna, så att alla får en fjärdedel var. Om en mor- eller farförälder är avliden går arvslotten vidare till dennes barn, det vill säga farbröder och fastrar till den avlidne. Om det inte finns några fastrar eller farbröder i livet så kan inte deras barn överta arvsrätten. Man har nämligen dragit en gräns vid kusiner; de ärver inte. Man kan också förverka sin rätt att taga arv, oavsett vilken arvsgrupp man än tillhör, och det är exempelvis i de fall som man begår ett brott som gör att man dödar den man skall ärva. Det är en regel som gör att man inte kan ta livet av någon för att komma åt dennes arv; arvsrätten blir då förverkad.
Efter ett dödsfall blir alla de som har rätt att få del av arvet så kallade dödsbodelägare. I dödsboet ingår de som har rätt till arv enligt arvsordningen tillsammans med eventuella universella testamentstagare. Dessa personer skall förvalta kvarlåtenskapen medan man gör en bouppteckning och sedan fördelar kvarlåtenskapen. Om dessa personer inte kan komma överens så kan en dödsbodelägare be rätten att förordna en boutredningsman, som övertar dödsbodelägarnas rätt att förvalta boet och göra boutredningen.
En bouppteckning skall göras senast tre månader efter dödsfallet. Man kan, om det är nödvändigt, ansöka om en förlängning av tiden hos skattemyndigheten, som är ansvarig för att se till att en bouppteckning görs och lämnas in i rätt tid. Bouppteckningen skall vara skriftlig och undertecknad av alla dödsbodelägare och lämnas in till skattemyndigheten. Om den avlidne inte har några tillgångar alls behövs det inte göras någon bouppteckning. I dessa fall görs istället en så kallad dödsboanmälan till skatteverket av socialnämnden inom två månader från dödsfallet.
Om den döde hade skulder så skall dessa täckas med medel ur dödsboet först. Om skulderna är större än tillgångarna kan det vara bra att veta att man som släkting aldrig ärver skulder, men dödsboet i sig är ansvarigt gentemot dem som den döde är skyldig pengar.
Om det inte finns några arvingar, och heller inget testamente, så tillfaller hela kvarlåtenskapen den allmänna arvsfonden.