Här nedan skall vissa situationer då det kan tyckas tveksamt ifall en person bör kunna hållas ansvarig för sitt agerande eller inte diskuteras. Framförallt skall det fokuseras på vad som gäller ifall en psykiskt sjuk person begår brott, men även ett par andra faktorer som kan tänkas påverka huruvida en person kan dömas till ansvar för brottsliga gärningar skall helt kortfattat nämnas.
Huvudregeln inom svensk straffrätt är att en gärning kan anses som brottslig endast ifall den begås med uppsåt (avsiktligt). I vissa fall kan det räcka med någon form av oaktsamhet från gärningsmannens sida, men som grundprincip måste alltså gärningsmannen agera uppsåtligen för att gärningen ifråga skall kunna bedömas utgöra ett brott. Att exempelvis råka döda en person genom en ren olyckshändelse utgör inte brottet mord personen som orsakat dödsfallet hade ju då inget uppsåt till dödandet. Frågan huruvida en person faktiskt hade uppsåt till en viss gärning eller inte är emellanåt väldigt svår att besvara, eftersom det berör en persons subjektiva uppfattning och mentala inställning i ett specifikt ögonblick. Under en rättegång kan det vidare vara mycket svårt att bevisa en misstänkt gärningsmans eventuella uppsåt. Diverse faktorer kan förstås ytterligare komplicera bedömningen av en persons eventuella uppsåt. Säg exempelvis att en person är svårt psykiskt sjuk och därför inte fullt medveten om omvärlden eller sina egna handlingar kan denna person då anses ha haft tillräckligt uppsåt till en brottslig handling för att ansvar för brott skall kunna komma ifråga?
I Sverige är huvudregeln att en person inte automatiskt undgår ansvar för sitt beteende med hänvisning till att denne lider av en psykisk sjukdom, eller en allvarlig psykisk störning som det benämns inom juridiken. Det faktum att en person har en allvarlig psykisk störning innebär alltså inte per automatik att denne inte kan anses ha erforderligt uppsåt till en brottslig gärning man kan vanligtvis inte längre undkomma straffrättsligt ansvar med åberopande av tillfällig sinnesförvirring eller liknande. I vissa speciella fall kan emellertid en persons psykiska störning vara av ett så allvarligt slag och ha en så pass speciell karaktär att personen ifråga inte kan anses vara medveten om sitt handlande och därmed inte kan begå gärningar uppsåtligen.
För att klargöra situationen något skall det betonas att juridikens definition av en allvarlig psykisk störning inte alltid helt överensstämmer med psykiatrins definition. När man talar om allvarliga psykiska störningar i juridisk mening syftar man ofta på framförallt olika former av psykoser och liknande tillstånd. När en person befinner sig i ett psykotiskt tillstånd har denne emellanåt svårt att skilja på fantasi och verklighet. Andra följder som sjukdomen kan resultera i är bland annat att personen får en begränsad förmåga att inse konsekvenser av sitt handlande samt har svårt att kontrollera sina impulser. I normalfallet anses det dock, som nämnts ovan, att en person trots en allvarlig psykisk störning kan ha uppsåt till sitt agerande. Specialsituationen, att den psykiska störningen är av en sådan karaktär att uppsåt inte kan anses föreligga, förekommer främst när det bedöms att personen ifråga har så pass låg medvetenhetsgrad att i princip inget rationellt tänkande förekommit vid tillfället för gärningen. De få gånger man under rättegångar kommit fram till att uppsåt saknats med hänvisning till avsaknad av medvetenhet hos den misstänkte gärningsmannen, så har situationen exempelvis varit sådan att den misstänkte lidit av flera psykiska sjukdomar samtidigt och i vissa fall även varit i panik under sitt handlande. Det existerar också enstaka fall där den misstänkte drabbats av vad som brukar kallas för patologiskt rus.
Ett patologiskt rus definieras som ett kortvarigt psykotiskt tillstånd utlöst av rus. Det handlar då främst om situationer där den misstänkte druckit alkohol, vilket orsakat en oväntad reaktion hos personen och utlöst något som kan beskrivas som en slags psykos (vilken emellertid oftast övergår efter att alkoholen försvunnit ur kroppen). Ifall en person bedöms ha lidit av patologiskt rus då denne begått ett brott kan det under vissa speciella omständigheter alltså inträffa att personen undgår ansvar för sitt agerande, på grund av att det inte anses att personen hade uppsåt till sitt handlande. I samband med detta skall den så kallade rusläran helt kortfattat nämnas. Enligt rusläran är nämligen huvudregeln att man inte undgår ansvar för sitt agerande ifall man begått en gärning under självförvållat rus. Trots att ett patologiskt rus kan framkallas just av att en person på eget bevåg druckit alkohol kan det alltså göras undantag från rusläran i dylika situationer. Detta förutsätter dock att personen helt oväntat drabbats av ett patologiskt rus. Har ett patologiskt rus uppstått vid tidigare tillfällen kan det anses vårdslöst av personen att, trots vetskapen om att ett patologiskt rus riskerar uppstå, inta alkohol i sådana fall kan ansvar för brott trots allt komma ifråga.
Det är inte enbart vid psykisk sjukdom som en person kan undgå ansvar för en gärning, med hänvisning till att den låga medvetandegraden gjort att uppsåt till personens agerande saknats. Även i samband med vissa andra former av sjukdomar eller fysiska tillstånd kan avsaknad av medvetenhet förekomma. Detta kan gälla till exempel i samband med svåra fall av diabetes, då en person drabbas av extremt lågt blodsocker och kan hamna i ett omedvetet tillstånd. Andra exempel kan vara i samband med gärningar som utförts i sovande tillstånd eller rent reflexmässigt handlande.
Avslutningsvis skall sägas att, trots att en allvarlig psykisk störning alltså i normalfallet inte innebär att gärningsmannen undgår ansvar för sitt handlande, så kan en allvarlig psykisk störning hos gärningsmannen trots allt få vissa följder vad gäller brottspåföljden. Som huvudregel får en person som begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelse. Lider gärningsmannen vid rättegången fortfarande av en allvarlig psykisk störning blir det framförallt aktuellt att döma denne till rättspsykiatrisk vård. Det faktum att en gärningsman vid tillfället för brottet led av en allvarlig psykisk störning kan ses som en förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet. I vissa situationer kan det vara så att gärningsmannen döms för en viss gärning, men med hänvisning till den allvarliga psykiska störningen vid brottstillfället utdöms dock inget straff.