Som huvudregel gäller att en person som är misstänkt för brott får anhållas då det finns skäl att häkta honom eller henne. Att det finns skäl att häkta en misstänkt person innebär att flera olika krav ska fara uppfyllda, till exempel ska den misstänkte enligt huvudregeln vara på sannolika skäl misstänkt för brottet och minst ett utav de så kallade särskilda häktningsskälen ska vara uppfyllt. Det så kallade utredningsanhållandet innebär dock ett undantag från denna regel. Ett utredningsanhållande kan nämligen göras då det inte finns fulla skäl för att häkta den misstänkte. Missstankegraden mot personen måste dock nå upp till skäligen misstänkt (vilket innebär ett krav på att det ska finnas konkreta omständigheter som med viss styrka talar för att den misstänkte begått det aktuella brottet). Som ett ytterligare krav för att ett utredningsanhållande ska få göras gäller att det måste vara av synnerlig vikt för utredningen att den misstänkte anhålls.
Låt oss nu titta lite närmare på uttrycket ej fulla skäl för häktning. Inledningsvis måste några ytterligare korta ord om häktning sägas. En person som är på sannolika skäl misstänkt för att ha begått ett brott får häktas, om fängelse finns i straffskalan för det aktuella brottet och om något av de tre så kallade särskilda häktningsskälen föreligger. De särskilda häktningsskälen är kort sagt då det finns en risk att den misstänkte flyr, att den misstänkte förstör eller försvårar utredningen eller att den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksamhet. Uttrycket ej fulla skäl för häktning tar dock inte sikte på själva häktningsskälen, utan på kravet att misstankegraden ska nå upp till sannolika skäl. För att ett utredningsanhållande ska vara möjligt måste alltså de förutsättningar för häktning som inte syftar på graden av misstanke mot den misstänkte personen vara uppfyllda, men misstankegraden behöver endast nå upp till skäligen misstänkt.
Även kravet på att utredningsanhållande endast får göras om det är av synnerlig vikt för utredningen ska här kommenteras lite närmare. Synnerlig vikt betecknar i svensk rätt ett mycket högt krav. Vad som avses med synnerlig vikt i detta fall är dock inte helt klart och måste bedömas från fall till fall. Utgångspunkten bör dock kunna vara att synnerlig vikt är uppfyllt då åklagaren eller förundersökningsledaren räknar med att förundersökningen inom kort kommer att kompletteras med sådant material som gör att misstankegraden mot den misstänkte når upp till på sannolika skäl misstänkt och det samtidigt föreligger en särskilt stor risk för att den misstänkte tänker fly, försvåra utredningen eller fortsätta med sin brottsliga verksamhet. Ytterligare omständigheter som kan vägas in i bedömningen av om synnerlig vikt föreligger eller inte kan vara att det rör sig om ett mycket allvarligt brott och att man inom kort kommer att nå ett genombrott i förundersökningen som gör att man får ett säkrare underlag att bedöma misstankefrågan utifrån.
Även vid utredningsanhållande gäller principen att anhållandet inte ska bestå under längre tid än att en domstol hunnit ta upp häktningsfrågan till prövning. Om en domstol har prövat häktningsfrågan och kommit fram till att det inte finns skäl att häkta den misstänkte personen får åklagaren inte direkt därefter anhålla den misstänkte personen igen för att kunna hålla honom eller henne frihetsberövad. Detta innebär att åklagaren inte kan göra ett utredningsanhållande av en person som domstolen har ansett inte ska häktas. Undantag från denna huvudregel är dock om det har kommit fram nya omständigheter efter häktningsförhandlingen, som gör att det är av synnerlig vikt för utredningen att den misstänkte personen anhålls.
Slutligen ska betonas att utredningsanhållande är ett undantag från huvudregeln om när anhållande får ske. Det ligger därför i regelns natur att utredningsanhållande bara ska användas i mycket få undantagsfall. Att det är en undantagsregel som ska få en relativt begränsad användning betonas även av att lagtexten kräver att det föreligger synnerliga skäl för att ett utredningsanhållande ska få göras.