När en person misstänks ha begått ett brott kan flera olika så kallade tvångsmedel komma att vidtas gentemot personen, exempelvis kan olika former av frihetsberövande bli aktuellt. Här nedan skall grundläggande regler rörande gripande av en misstänkt person diskuteras.
Initialt skall betonas att det förstås är en väldigt ingripande åtgärd att frihetsberöva en person. Såväl svensk grundlag som ett antal internationella konventioner rörande skyddet för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter slår fast att som grundprincip är det inte tillåtet frihetsberöva en människa. Det uppställs dock ett antal situationer då undantag från denna princip är möjliga och en sådan situation är i samband med att en person är misstänkt för ett brott. En brottsmisstänkt får dock inte frihetsberövas hur som helst, utan det måste ske i enlighet med gällande lagstiftning.
Vad innebär det då att bli gripen? Helt kortfattat kan man säga att det vanligen innebär att polisen tar om hand (och därmed frihetsberövar) en misstänkt brottsling. Under vissa omständigheter kan det även vara tillåtet för civilpersoner ur allmänheten att gripa en misstänkt detta kallas för envarsgripande. Man kan kanske säga att gripande är den mest tillfälliga formen av frihetsberövande i samband med brottsmisstanke (i jämförelse med anhållande och häktning) och en person kan inte hållas gripen under någon längre tidsperiod. Normalt sett måste en gripen antingen anhållas eller släppas fri inom ett par timmar från det att gripandet skedde. När polisen griper en misstänkt skall det vanligen hållas ett förhör med den misstänkte och en åklagare skall underrättas om att den misstänkte frihetsberövats. Efter förhöret skall åklagaren besluta ifall det finns skäl att anhålla den misstänkte eller inte. Om åklagaren bestämmer sig för att inte anhålla den misstänkte, så skall beslutet om gripande hävas och den misstänkte släppas fri. I vissa situationer kan polisen redan i ett tidigare skede ha hunnit konstatera att det inte är rimligt att hålla den misstänkte frihetsberövad och polisen kan då på egen hand häva beslutet om gripande och försätta den gripne på fri fot. Ifall den misstänkte inte gripits av polisen, utan ett envarsgripande skett, så skall den gripne snarast möjligt överlämnas till polisen och proceduren förlöper därefter på samma sätt som om polisen gripit den misstänkte. I samband med att en misstänkt grips skall den misstänkte underrättas om vilket brott denne misstänks för och vilka grunder som finns för att genomföra ett frihetsberövande.
Som nämnts ovan, får inte frihetsberövande ske utan laga grund och så gäller förstås även i samband med gripande. Vilka villkor måste då vara uppfyllda för att någon skall få lov att gripas när är det tillåtet att gripa en person? Som huvudregel måste en person vara på sannolika skäl misstänkt för ett brott för att denne skall kunna frihetsberövas. På sannolika skäl misstänkt kräver att det finns en ganska stark misstanke mot personen. Under vissa omständigheter räcker det dock att personen ifråga är skäligen misstänkt, vilket alltså innebär en något lägre misstankegrad. Den allra lägsta misstankegraden man talar om inom svensk juridik är då en person kan misstänkas när misstankegraden enbart är så låg får man normalt sett inte frihetsberöva en person. Att polisen griper en brottsmisstänkt person, istället för att invänta beslut från åklagare om att anhålla personen, sker dock främst i brådskande situationer. På grund av att det handlar om snabba beslut från polisens sida kan det därmed inträffa att man griper personer som endast kan misstänkas. I dylika fall skall polisen, i enlighet med det som nämnts ovan, släppa den gripne då man upptäcker att misstankegraden inte är tillräckligt stark. Förstås kan situationen även vara sådan att man kort efter gripandet rentav upptäcker att den gripne inte alls kan misstänkas för brott och självfallet skall personen genast släppas fri i så fall.
Förutom att det finns vissa krav på vilken nivå av misstanke som måste finnas, så finns det också en del andra villkor som måste vara uppfyllda för att det skall kunna bli aktuellt att gripa en person. Bland annat måste det som huvudregel vara så att det brott som personen misstänks ha begått är av ett mer allvarligt slag; det skall typiskt sett vara fråga om ett brott där påföljden kan bli fängelse i åtminstone ett år. En grundprincip är att en misstänkt inte skall kunna bli frihetsberövad ifall brottet är av ett lindrigare slag och endast kan resultera i böter som påföljd. Under vissa omständigheter kan det dock bli aktuellt att gripa en misstänkt person oavsett av hur pass allvarligt det begångna brottet är, exempelvis ifall den misstänktes identitet inte är säkerställd. När det gäller frihetsberövande av en misstänkt på grunden att det begångna brottet är av ett allvarligt slag finns det, för att frihetsberövande skall komma ifråga, vidare vissa andra villkor som måste vara uppfyllda. Det skall då föreligga en risk för att den misstänkte försöker fly undan rättsväsendet, försöker förstöra bevis eller på annat sätt försvåra brottsutredningen, alternativt fortsätter att begå brott ifall den misstänkte tillåts vara på fri fot.
Slutligen skall något sägas om när det är tillåtet att genomföra ett så kallat envarsgripande reglerna för detta skiljer sig något från de regler som gäller för när polisen får lov att gripa en misstänkt. Envarsgripande kan ske i två olika situationer. För det första, har man rätt att gripa en person som är efterlyst för att ha begått ett brott. För det andra, kan envarsgripande bli aktuellt ifall en gärningsman misstänks ha begått ett brott där påföljden kan bli fängelse och den misstänkte upptäcks på bar gärning eller på flyende fot. I den sistnämnda situationen skall det alltså vara fråga om ett brott av ett lite allvarligare slag och man skall helst bevittna när den misstänkte begår brottet alternativt se denne fly från platsen.