Konsumentens eventuella betalningsansvar vid förlust av kontokort


De regler som gäller för det fall att en konsument på något sätt förlorat ett kontokort, med eller utan kredit knutet till kortet, är förhållandevis förmånliga för konsumenten. Om en obehörig person har använt kortet och därmed påfört kontot ett belopp (d.v.s. använt pengar som kortinnehavaren hade på kontot eller utnyttjat kortinnehavarens kredit) slipper i många fall kortinnehavaren undan betalningsansvaret. Istället blir det i allmänhet banken/kreditgivaren som får stå för förlusten – eller, i slutändan, den obehöriga personen som nyttjat kortet, om det är möjligt för kreditgivaren att kräva pengar från denna person. Grundprincipen, att konsumenten skall hållas skadelös ifall någon obehörig har nyttjat kontokortet, kan sägas bero på att lagstiftaren vill skapa ett förtroende för det finansiella systemet och i viss mån uppmuntra konsumenter att använda sig av kontokort. Det finns dock vissa situationer när konsumenten faktiskt kan komma att anses vara betalningsansvarig vid förlust av ett kontokort, det finns nämligen en möjlighet att i avtal rörande kontokort inkludera villkor som innebär att konsumenten blir betalningsskyldig i somliga fall. Sådana avtalsvillkor får dock inte se ut hur som helst och endast i vissa fall är det är tillåtet att göra gällande villkor som utpekar kort-/kontoinnehavaren som betalningsskyldig då kontokortet använts av en obehörig person.

Dessa fall är;
- om kontoinnehavaren har lämnat ifrån sig kortet till någon annan
- eller om kontoinnehavaren genom grov oaktsamhet har förlorat kortet samt,
- alternativt, om kontoinnehavaren på något annat sätt har förlorat besittningen av kortet och inte snarast efter upptäckten anmält förlusten till kreditgivaren/banken

Om kontokortet förlorats på något av de sätt som beskrivs i punkt 1-3, och kontohavaren har anmält förlusten till banken, så är kontoinnehavaren som grundregel aldrig betalningsskyldig för ett belopp som en obehörig person gjort av med. Det enda undantaget från denna regel är det fall att kontoinnehavaren på något sätt kan anses ha förfarit svikligt.

Något mer konkreta exempel på situationer som täcks in av de ovan nämnda punkterna kan möjligen behövas för att tydliggöra vad som åsyftas. Till exempel att lämna sitt kort obevakat i bilen (eller utan uppsikt i en ficka på ett klädesplagg, i en väska, eller dylikt) har i ett antal fall ansetts utgöra grov oaktsamhet – men ett sådant agerande kan inte alltid sägas vara grovt oaktsamt; det beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Att under kortare stunder lämna ifrån sig kortet i samband med betalning (exempelvis till en butiksanställd, servitör och så vidare) anses oftast utgöra normal användning av kortet och är i allmänhet inte att betrakta som grovt oaktsamt – men däremot att ”lägga kortet i baren” under en kvälls festande har i vissa fall menats vara grovt oaktsamt. Det finns även ett antal tolkningar av vad som kan räknas som att ha anmält förlusten av kortet snarast efter upptäckten av förlusten. Hur fort måste man då som konsument anmäla förlusten för att det skall vara tillräckligt fort, och för att man därmed inte skall anses vara betalningsansvarig för eventuella köp eller uttag som en obehörig person gjort under tiden innan förlusten anmäldes och kortet spärrades? Återigen beror svaret på denna fråga på de faktiska omständigheterna i det aktuella fallet. Om man till exempel inte är i närheten av en telefon, så borde det vara tillräckligt snabbt att göra en anmälan så fort man faktiskt når en telefon – det måste ju faktiskt vara praktiskt möjligt att göra en anmälan. Om man till exempel först letar efter kortet en längre tid, eller gör en polisanmälan innan man spärrar kortet, så har det dock i ett antal fall ansetts att anmälan av förlusten därmed inte har skett tillräckligt snabbt för att betalningsansvar skall kunna undgås. Det är inte heller säkert att anmälan anses ha skett tillräckligt snabbt ifall man exempelvis är i en affär då man upptäcker att kortet har försvunnit och sedan väntar med att anmäla förlusten till dess att man kommit hem; har man tillgång till mobiltelefon eller möjlighet att låna någons telefon så bör anmälan göras på det sättet för att anses ha skett ”snarast efter upptäckten”.

Liknande artiklar

Bläddra bland juridiska artiklar