Under de senaste 20 åren har finansiering och investering genom riskkapital blivit en allt vanligare modell för genomförandet av idéer och företagsvisioner och strävandet efter ekonomisk tillväxt. Riskkapitalet kopplar samman entreprenörer som är i behov av kapitaltillskott med kapitalstarka investerare på jakt efter framförallt högre avkastningsnivåer. Riskkapital kan alltså behandlas både som en investeringsform och som en form för företagsfinansiering, beroende på om man ser på det ur entreprenörens eller riskkapitalistens perspektiv.
Riskkapital kan alltså vara ett alternativ till de vanligare finansieringsformerna som t.ex. banklån med bolaget och kundfordringar som säkerhet. Med riskkapital avses oftast externt kapital, d.v.s. pengar som inte tillförs av de ursprungliga ägarna själva. Begreppet riskkapital kan i sin vidaste definition inkludera även riskvilliga lån, som exempelvis de särskilda högrisklån utan krav på säkerhet som entreprenörer kan söka via skattefinansierade institut som t.ex. ALMI Företagspartner och Innovationsbron, men i det följande används riskkapital i en snävare betydelse.
En fördel med riskkapitalmodellen för entreprenörens del är att denne inte behöver betala någon ränta på beloppet, om detta inte har avtalats särskilt, samt att investeraren som huvudprincip själv står risken för det investerade beloppet. Beloppet är alltså inget lån som kan krävas tillbaka om företaget går dåligt. Investeraren kan dessutom i många fall bidra med betydelsefulla affärskunskaper, branschkompetens, marknadsföringskanaler och nätverk vilket kan vara väl så viktigt för expansiva företag. Detta är ofta fallet med så kallade affärsänglar, d.v.s. privatpersoner som investerar riskkapital i kombination med ett aktivt ägande.
Trots detta är riskkapitalmodellen en form som inte passar alla företag och branscher. Investeraren kräver i regel att företaget drivs i aktiebolagsform, så att denne kan få aktier som svarar mot det investerade kapitalet, och avkastningskraven är höga. Entreprenören måste vara beredd att avstå en del av sitt aktieinnehav, eller se det minska procentuellt sett. På sikt kan ägarbalansen rubbas och uppköp aktualiseras. Riskkapitalfinansiering av aktiva investerare kan innebära att dessa ställer krav på hur verksamheten bedrivs och begär platser i bolagets styrelse. I praktiken är alltså inte bara ägandet och utdelningsmedlen delade utan även ägarinflytandet i bolaget. Ett välfungerande personligt samarbete är därför viktigt vid aktiva investeringar.
Vad gäller branschen saknas incitament för investerare att skjuta till riskkapital i branscher med svag tillväxt och därför förekommer riskkapital som finansieringsform framförallt i tillväxtstarka branscher som IT, läkemedel och telekom m.m.
Riskkapitalet kan vidare fylla olika funktioner under olika faser i bolagets utveckling. För bolaget spelar riskkapitalet en särskilt stor roll i uppstarts och expansionsskeden när mycket kapital behövs. Riskkapitalet kan användas för att göra verklighet av finansiellt krävande idéer i ett inledande skede via investeringar i patentansökningar, lokaler, inventarier, personal med mera. Denna typ av tidsbegränsat riskkapital benämns av investerare vanligtvis venture capital (såddkapital). Riskkapital i form av growth capital (tillväxtkapital) används däremot för att utöka en befintlig verksamhet genom till exempel etablering mot nya marknader. Vilken benämning som används har ingen formell betydelse, men signalerar parternas intentioner vad gäller den aktuella investeringen.