I enlighet med Barnkonventionen skall konventionsstaterna vidta vissa åtgärder för att skydda barnet. Detta gäller alla lämpliga åtgärder som kan tänkas i form av lagstiftningsfrågor, administrativa samt sociala åtgärder. Utöver detta talar konventionen om att även utbildning kommer i fråga när det gäller skyddsåtgärder för att säkra barnets fortsatta, trygga utveckling. Detta skall göras för att skydda barnet mot förutsebara händelser som bör kunna hindras av den offentliga förvaltningen, därav diskuterar konventionen lagstiftningen och dylikt. Främst innebär detta att barnet skall skyddas mot psykiskt våld, diverse skador samt övergrepp som kan ske. Utöver detta talas det även om vanvård av barnet, försumlig behandling, misshandel (både fysisk och psykisk), utnyttjande, sexuella övergrepp och sådant som kan ske när barnet är i föräldrarnas, ena förälderns, vårdnadshavarens eller annars persons vård. Utmärkande för denna princip om skyddsåtgärder är att konventionen talar om att medlemsstaterna skall ta till lämpliga åtgärder för att trygga barnet. Med detta har man skapat ett allmänt vedertaget förhållningssätt gentemot barnet, där en viss proportionalitetsprincip kan få råda, vilket innebär att staten kan göra vissa överväganden i fråga om vad som behövs för att skydda barnet. Regeln är dock att detta görs i enlighet med vad som är i barnets bästa intresse.
Dessa skyddsåtgärder innebär ett stort ansvar för myndigheterna, som i sig innebär att myndigheten får ett större spelrum i fråga om att avgöra vad som är lämpligt för barnet, vilket är viktigt när man tänker sig situationen i hemmet. Råder det tvivel kring barnets säkerhet, eller uppkommer det någon situation vid skolgången exempelvis, så skall övriga myndigheter arbeta för att snabbt se till lämpligaste åtgärd för att skydda barnet. Principen innebär alltså att alla myndigheter och institutioner där man kan tänka sig att ett barn kan ha ett intresse, skola, social, sjukvård etc. har ett stort ansvar gentemot barnet samt att kunna till viss del förutse händelser utifrån den rådande situationen.
Dessa skyddsåtgärder skall utformas på bästa möjliga vis, det talas alltså om en lämplighet, men även en effektivitet. Något som i sig är av största vikt då frågor som rör barnets säkerhet oftast måste lösa på hastigaste vis för att se till att barnet inte råkar illa ut, därmed ser konventionen till att belasta myndigheterna med en effektivitet gentemot barnet i diverse förfaranden som kan röra denne. I övrigt innebär dessa effektiva förfaranden att såväl upprätta sociala program som ger både barnet och föräldrarna ett nödvändigt stöd. Utöver detta diskuterar konventionen även andra förebyggande rutiner, exempelvis för identifiering, rapportering, remittering, undersökning, behandling och uppföljning av fall där barnet har råkat illa ut/kan komma att råka illa ut. Staten skall alltså se till att skapa ett förhållningssätt gentemot situationer där barnet kan råka illa ut och därmed agera på bästa lämpliga vis. Principen manar konventionsstaterna att agera i förebyggande syfte och bygga upp ett starkt samarbete mellan olika myndigheter för att snabbt, effektivt och i enlighet med barnets bästa kunna ordna upp diverse situationer som kan uppstå. Enklast möjliga exempel vore att ett barn har problem i skolan vilket kan härledas till problem i hemmet, skolan har då en skyldighet att ta kontakt med den sociala omsorgen för att se till barnets bästa. Vid det sociala har man redan byggt upp en grund för att arbeta med sådana situationer, därmed kan detta snabbt bearbetas för att hindra att barnet utsätts för ytterligare men på grund av en segdragen process. Hela myndighetsutövningen skall alltså anpassas efter ett tänk om att barnet skall skyddas.