Varumärkesrätten och den övriga känneteckensrätten, samt all annan immaterialrätt, är uppbyggd kring idén om att ge ensamrätt till den som är definierad som innehavare av en immateriell rättighet. Om man, till exempel, är varumärkesinnehavare (med andra ord; ägare till ett varumärke) så är man garanterad ensamrätt till att använda varumärket i näringsverksamhet inom det område där varumärkesskyddet gäller. Konkurrensrättsliga regler, däremot, har som främsta syfte att skapa en effektiv och jämlik konkurrens mellan olika företag. Därför kan det ibland framstå som att immaterialrätten och konkurrensrätten står i visst motsatsförhållande till varandra. Exempelvis; ifall ett företag har ensamrätt till att använda ett specifikt varumärke, så kan det komma att orsaka en snedvridning av konkurrensen i och med att andra företag är hindrade från att använda sig av varumärket.
Sverige är som bekant medlem i Europeiska unionen och detta medlemskap har starkt påverkat både varumärkesrättsliga och konkurrensrättsliga regler. På grund av principen om en enad inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer, så är i stort sett all lagstiftning som berör den inre marknaden och dess handel harmoniserad inom EU:s respektive medlemsländer. Inom EU anser man att det är mycket viktigt med ett starkt skydd för varumärken och andra immateriella rättigheter, men även väldigt vikigt att det förekommer en god konkurrens på hela den inre marknaden. Varumärken är följaktligen tillåtna, men det finns gränser för hur långt varumärkesskyddet sträcker sig samt vissa regler för hur man som varumärkesinnehavare får lov att tillämpa sina varumärkesrättigheter.
En inskränkning i varumärkesinnehavares ensamrätt som kan sägas ha sin grund i konkurrensrätten såväl som idén om den enade marknaden, är principen om så kallad regional varumärkesrättslig konsumtion inom EU (och EES). Mycket kortfattat, så innebär den varumärkesrättsliga konsumtionen att om en varumärkesinnehavare släpper ut en produkt som är märkt med varumärket i ett specifikt EU-land, så kommer varumärkesrättslig konsumtion att anses ha uppstått inte bara i det landet utan i hela EU och varumärkesinnehavaren kan därefter inte med hänvisning till sin ensamrätt förhindra att någon annan i sin affärsverksamhet erbjuder produkten till försäljning vare sig i landet där den först släpptes ut på marknaden eller i något annat av EU:s medlemsländer. Regeln om varumärkesrättslig konsumtion hindrar alltså varumärkesinnehavaren från att försöka dela upp marknaden inom EU, exempelvis genom att sälja sina produkter till olika priser i olika länder; och eventuell uppdelning av marknaden är något som konkurrensrätten är mycket kritisk till.
En annan begränsning i immaterialrättsinnehavares rättigheter som har sin grund i konkurrenslagstiftningen, är att licensavtal inte alltid får lov att vara utformade hur som helst. En konkurrensrättslig huvudregel kan sägas vara att avtal som har som syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på marknaden på ett märkbart sätt är förbjudna. Denna regel har som följd, bland annat, att det i vissa fall kan vara otillåtet att i ett licensavtal fastställa vilket pris varor märkta med ett licensierat varumärke skall säljas för. Viktigt i detta sammanhang är att avtalsvillkor som är otillåtna också är ogiltiga.
I Sverige är det främst Konkurrensverket som hanterar konkurrensrättsliga frågor. I och med samarbetet inom EU så kan dock även EU-kommissionen samt konkurrensmyndigheter i andra EU-länder komma att vara inblandade. Bryter ett företag mot konkurrenslagstiftningen, så kan det bland annat resultera i att företaget beordras att upphöra med överträdelsen eller annars vara tvunget att betala vite. Företaget kan också komma att dömas till att betala så kallad konkurrensskadeavgift samt skadestånd.