Det finns ett flertal lagar som specifikt reglerar avtal mellan konsumenter och näringsidkare och som har skapats bland annat med syftet att skydda konsumenter i en avtalsrelation mellan en konsument och en näringsidkare anses nämligen konsumenten i allmänhet vara den svagare parten. Liksom vad gäller vid köp av varor så finns det också speciallagstiftning som gäller vid köp av tjänster, för de fall när köparen är en konsument och säljaren en näringsidkare. Som huvudregel är avtalsvillkor, som i jämförelse med bestämmelserna om konsumenttjänster är till nackdel för konsumenten, utan verkan mot konsumenten sådana avtalsvillkor kan alltså komma att anses ogiltiga.
För att lagstiftningen rörande konsumenttjänster skall vara tillämplig måste alltså säljaren av tjänsten vara en näringsidkare och köparen en konsument. En näringsidkare definieras som en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten; som ett typiskt exempel på näringsidkare som utför tjänster kan nämnas hantverkare av diverse slag. En konsument beskrivs som en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet; i samband med tjänster så kan den typiske konsumenten kanske exemplifieras av en privatperson som anlitar en hantverkare för att utföra något arbete i hemmet.
Det är inte alltid helt lätt att vara säker på när lagstiftningen rörande konsumenttjänster är tillämplig tjänst är ett ganska brett begrepp. Det finns dock några grundregler för vilka tjänster som skall anses omfattas av konsumenttjänstregleringen:
Tjänster som avser arbete på så kallade lösa saker, dock inte behandling av levande djur. För att ge ett mer konkret exempel, så omfattas alltså bland annat viss reparation av eller ändringsarbete på skor, cyklar, möbler, bilar och så vidare, men inte exempelvis trimning av hundar.
Tjänster som avser arbete på vad som kallas för fast egendom, på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasta saker. Typiskt sett omfattas alltså exempelvis renovering av badrum eller kök, ommålning av hus och liknande.
Tjänster som avser förvaring av lösa saker, dock inte förvaring av levande djur.
För att förenkla avgränsningen något finns det även några grundregler för vad som inte skall anses omfattas av konsumenttjänstregleringen:
Tillverkning av lösa saker (situationen då en näringsidkare tillverkar en lös sak åt en konsument anses huvudsakligen utgöra ett köp istället för en tjänst).
Installation eller något liknande arbete som en näringsidkare utför som en del av ett avtal om köp av en lös sak. Har man som konsument köpt exempelvis en stereo av en näringsidkare och säljaren i köpeavtalet har åtagit sig att installera stereon åt köparen, så anses installationsarbetet vara en del av köpet och utgör följaktligen ingen separat tjänst.
Ifall det har visat sig finnas ett fel i en vara som en konsument har köpt av en näringsidkare och säljaren därför utför arbete för att åtgärda (avhjälpa) felet anses även denna sorts arbete utgöra en del av köpet och är därmed inte heller att anse som en separat tjänst.