I samband med att en person misstänks ha begått ett brott kan flera olika så kallade tvångsmedel komma att riktas gentemot personen. Bland annat kan olika former av frihetsberövande komma ifråga; gripande, anhållande och häktning. Här nedan skall begreppet anhållande presenteras lite närmare.
Det är en åklagare som beslutar ifall en misstänkt person skall anhållas eller inte. Vid ett anhållande blir den anhållne personen tagen i förvar och vanligtvis placerad i arrest eller liknande. Åklagaren kan dock inte besluta att en viss person skall anhållas helt godtyckligt, utan ett anhållande måste ske i enlighet med gällande lagstiftning. Att anhålla, eller på annat sätt frihetsberöva, en person är en kraftigt ingripande åtgärd som man förstås skall vara restriktiv med. En avvägning skall alltid göras mellan de skäl som finns för att anhålla någon och de skäl som talar emot ett anhållande. Räcker det att en mindre inträngande åtgärd vidtas istället för ett anhållande (exempelvis att den misstänkte meddelas så kallat reseförbud), så bör den lindrigare åtgärden väljas.
När är det då, lite mer exakt, möjligt att anhålla en person? Som antytts ovan, är det endast en person som är misstänkt för ett brott som får lov att anhållas. Inom svensk juridik talar man dock om att det finns olika grader av brottsmisstanke; kan misstänkas, skäligen misstänkt, på sannolika skäl misstänkt samt, vid den högsta misstankegraden, säger man slutligen att det finns tillräckliga skäl för att väcka åtal. Enligt grundprincipen krävs att en person är på sannolika skäl misstänkt för ett brott för att anhållande skall kunna komma ifråga, vilket alltså innebär att det måste finnas en ganska så hög misstanke gentemot personen. Det finns dock ett antal undantag från denna princip, som medför att anhållande under vissa omständigheter kan ske även ifall en person endast är skäligen misstänkt. Exempelvis kan så kallat utredningsanhållande ske, om det bedöms att det är av synnerlig vikt att den skäligen misstänkte tas i förvar medan vidare utredning sker.
Utöver att det finns varierande krav på vilken nivå av brottsmisstanke som måste finnas för ett en person skall kunna anhållas, så finns det också vissa andra villkor som måste vara uppfyllda för att ett anhållande skall komma ifråga. Som utgångspunkt skall brottet som personen misstänks ha begått vara av ett mer allvarligt slag och kunna resultera i att gärningsmannen kan dömas till fängelse i minst ett år som straff. En annan utgångspunkt är att det skall finnas en risk för att den misstänkte, ifall denne tillåts vara på fri fot, kommer agera på ett skadligt sätt. För att ett anhållande skall vara motiverat, så skall det enligt huvudregeln därför finnas risk för att den misstänkte kommer försöka gömma sig eller på annat sätt undkomma polisen och domstolsväsendet, försöker förstöra bevis, hota eventuella vittnen eller på annat sätt försvåra brottsutredningen, alternativt att den misstänkte fortsätter att begå nya brott. Det finns dock undantag även från principerna om att brottet måste vara av en viss allvarlighetsgrad samt att det skall finnas risk för att den misstänkte kommer agera på ett skadligt sätt. Till exempel kan en på sannolika skäl misstänkt person komma att anhållas i vissa situationer, trots att det begångna brottet inte har fängelse i minst ett år i straffskalan det kan gälla bland annat om den misstänktes identitet inte är klarlagd.
Man kan inte vara anhållen under någon längre tidsperiod, utan senast efter ungefär tre dagar måste åklagaren besluta ifall den anhållne skall begäras häktad eller släppas fri. Senast klockan tolv den tredje dagen efter anhållningsbeslutet (alternativt efter tidpunkten då anhållningsbeslutet verkställdes, ifall det rör sig om olika tidpunkter) måste åklagaren lämna in en så kallad häktningsframställan till domstolen, om åklagaren anser att det finns skäl till att den misstänkte skall hållas fortsatt frihetsberövad. Domstolen skall sedan, utan dröjsmål och aldrig senare än fyra dygn efter det att den misstänkte initialt frihetsberövades, behandla frågan huruvida den misstänkte bör häktas. Därefter skall domstolen genast besluta ifall den misstänkte skall häktas eller ej. Kommer domstolen fram till att häktning inte skall ske, så skall domstolen omgående häva anhållningsbeslutet och den misstänkte skall försättas på fri fot. Det skall nämnas att en anhållen även kan komma att släppas fri i ett tidigare skede, utan att situationen går så långt att domstolen har att ta ställning till huruvida häktning är aktuellt. Ifall åklagaren skulle finna att det inte längre finns skäl för den misstänkte att vara anhållen, kan åklagaren på egen hand upphäva sitt anhållningsbeslut.
En anhållen person har vissa rättigheter. Bland annat är det så att i samband med att en misstänkt anhålls har den misstänkte rätt att få veta vilket brott denne misstänks för. Den misstänkte har också rätt att få veta på vilka grunder frihetsberövandet sker. Vidare har den anhållne rätt att ha en försvarare (typiskt sett en advokat) som biträder denne just när det gäller en anhållen person har denne rätt till en så kallad offentlig försvarare, om den anhållne begär det. Under vissa omständigheter har en person som varit anhållen rätt till ersättning från staten på grund av de skador som orsakats av frihetsberövandet. Sådan ersättning blir framförallt aktuell ifall det i efterhand visar sig att anhållandet egentligen inte var motiverat, exempelvis då den anhållne sedermera frias från brottsmisstankarna.