Urkundsförfalskning, förvanskning av urkund samt undertryckande av urkund


Att lura en annan person till att exempelvis ge en pengar utgör typiskt sett någon form av bedrägeribrott. Emellanåt används olika slags förfalskade handlingar i samband med bedrägeri – det kan bland annat röra sig om falska kontrakt, identitetshandlingar och dylikt. Ifall någon form av förfalskningsbrott begåtts i samband med ett bedrägeri döms gärningsmannen vanligtvis främst för bedrägeribrottet, men det faktum att ett bedrägeri skett med hjälp av ett förfalskningsbrott ses i allmänhet som en försvårande omständighet vilket kan göra att brottet anses grovt. Förfalskningsbrott kan dock självfallet ske på egen hand, så att säga, utan att vara sammankopplat med exempelvis bedrägeri. Medan bedrägeribrott typiskt sett är riktade mot en enskild individ, så räknas förfalskningsbrotten till den grupp av brott som kallas för brott mot allmänheten. Detta beror bland annat på att det är viktigt för samhället i stort att man kan sätta tilltro till exempelvis kontrakt, underskrifter sedlar och liknande – när någon förfalskar sådana saker så utgör det därmed i viss mån ett angrepp på samhället.

Urkundsförfalskning är en brottsrubricering som täcker in en mängd gärningar. Ifall en gärningsman, genom att skriva en annan persons namn (det kan här röra sig om en annan verklig person, såväl som om en påhittad) eller genom att falskeligen skaffa sig någon annans underskrift eller på något annat sätt, tillverkar en falsk urkund alternativt falskeligen ändrar eller utfyller en äkta urkund så begår gärningsmannen brottet urkundsförfalskning – detta dock förutsatt att agerandet innebär fara i bevishänseende. Urkund är ett ganska så omfattande begrepp. Som exempel på vad som kan tänkas utgöra en urkund nämns i lagstiftningen kontrakt, skuldebrev, protokoll, intyg, kvitton, biljetter, id-kort, pass samt andra slags handlingar som upprättats till bevis eller på annat sätt är av betydelse i bevishänseende.

Såväl att helt från början framställa en falsk urkund som att på ett osannfärdigt sätt ta bort eller lägga till uppgifter i en ursprungligen äkta urkund kan alltså utgöra urkundsförfalskning. Till skillnad mot exempelvis bedrägeribrott, så finns det i samband med urkundsförfalskning inget krav på att gärningsmannens agerande skall ha resulterat i någon faktiskt blivit lurad eller att en förmögenhetsöverföring skett mellan gärningsmannen och brottsoffret som ett resultat därav. När det gäller urkundsförfalskning består den brottsliga gärningen helt enkelt av själva förfalskningsmomentet samt kravet på att gärningen skall innebära en fara i bevishänseende. Detta kan innebära att ifall man förfalskar exempelvis ett id-kort på ett väldigt bristfälligt och oprofessionellt sätt, vilket leder till att ingen skulle kunna tro att det rör sig om ett äkta id-kort, så utgör ett sådant agerande sannolikt inte urkundsförfalskning eftersom det aldrig uppstod någon fara i bevishänseende.

Urkundsförfalskning av normalgraden kan ge påföljden fängelse i maximalt två år. Anses brottet vara av ett ringa slag, så rubriceras det som förvanskning av urkund vilket kan resultera i böter alternativt fängelse i upp till sex månader. Som en förmildrande omständighet, vilken kan resultera i att brottet endast anses som ringa, kan nämnas bland annat att urkunden är av mindre vikt (exempelvis ifall det rör sig om ett kvitto) eller att gärningsmannen begått brottet för att hjälpa någon. Bedöms brottet istället vara grovt, blir det aktuellt med fängelse i mellan sex månader och sex år. Försvårande omständigheter kan till exempel vara att gärningsmannen förfalskat aktiebrev, inteckningshandlingar eller annan urkund som är särskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen. Även ifall brottet rört vissa slags myndighetshandlingar eller agerandet på annat sätt varit av ett speciellt farligt slag ses det i allmänhet som särskilt allvarligt.

Avslutningsvis skall något nämnas om brottet undertryckande av urkund. Att på vissa sätt förfalska exempelvis avtal, intyg eller liknande bevishandlingar kan som nämnts ovan utgöra brottet urkundsförfalskning – det handlar då framförallt om att framställa falska urkunder eller att på ett osannfärdigt sätt ändra i en från början äkta urkund. Även att till exempel förstöra eller gömma undan en urkund kan dock vara brottsligt under vissa omständigheter. Ifall en gärningsman förstör, gör obrukbar eller undanskaffar en urkund, så kan det utgöra undertryckande av urkund. Detta dock förutsatt att gärningsmannen vid tillfället inte hade rätt att förfoga över urkunden på så sätt som skett, att handlandet har inneburit fara i bevishänseende samt att gärningen inte kan anses utgöra bokföringsbrott. Ifall man är ägare till en viss urkund, så har man i de flesta situationer rätt att göra precis vad man vill med urkunden – inklusive att exempelvis förstöra den. I somliga fall kan man dock vara skyldig att inneha eller bevara vissa slags urkunder, det kan gälla till exempel pass. Skyldigheten att bevara vissa handlingar finns också exempelvis i samband med bokföringsskyldighet. Det kan utgöra bokföringsbrott att inte bevara vissa uppgifter – därav stadgandet om att en gärning inte skall kunna utgöra bokföringsbrott ifall den skall kunna bedömas som undertryckande av urkund, då lagstiftaren ämnar särskilja dessa båda situationer.

Liknande artiklar

Bläddra bland juridiska artiklar