Tvångsvård av missbrukare


All vård som syftar till att hjälpa enskilda människor att ta sig ur missbruk av exempelvis alkohol eller narkotika ska baseras på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Detta gäller oavsett om vården ges med samtycke eller ej, även om det naturligtvis är vid tvångsvård som integritetsfrågan blir som mest kännbar. Utgångspunkten är alltid att vård ska ges på frivillig basis och detta är också det vanligaste.

Förutsättningar för tvångsvård

För att tvångsvård ska kunna beslutas måste vissa krav vara uppfyllda. För det första måste det finnas ett behov av vård för att någon ska kunna komma ifrån ett missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, t.ex. thinner. I regel krävs en viss upprepning och varaktighet i missbruket, liksom att det i princip är ett pågående missbruk. Bedömningen påverkas av vilka substanser som missbrukas, och på vilket sätt det sker. För det andra krävs att det inte finns några andra möjligheter till vård. Detta avser framförallt vård på frivillig basis eller tvångsvård på annan grund. Om det är fråga om tvångsvård av unga eller psykiatrisk tvångsvård så tillämpas istället dessa i första hand. Slutligen krävs det för att tvångsvård ska komma till stånd att personen på grund av sitt missbruk utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Det räcker att ett av dessa villkor är aktuellt:

Med ”allvarlig fara för den fysiska eller psykiska hälsan” krävs en mer påtaglig, konkret fara än den mer allmänna risk som det pågående substansmissbruket per definition kan anses utgöra.

”En uppenbar risk att förstöra sitt liv" brukar definieras som att missbruket är på väg att omöjliggöra ett normalt boende, förstöra möjligheterna på arbetsmarknaden, till utbildning, eller till normala sociala relationer. Detta kriterium tillämpas ofta när det gäller lite yngre missbrukare, där risken uppkommer på mer lång sikt.

Med ”allvarligt skada sig själv eller närstående” menas exempelvis självmordsförsök, misshandel av familj eller andra närstående.

Hur fattas beslutet?

Ett beslut om tvångsvård fattas av Förvaltningsrätten. Den som ansöker om denna vård är Socialnämnden (eller motsvarande) i kommunen. Förvaltningsrättens dom kan sedan överklagas till Kammarrätten och därefter till Högsta Förvaltningsdomstolen. Myndigheter som kommer i kontakt med missbrukare har en skyldighet att anmäla till socialnämnden om de får kännedom om någon som kan antas behöva tvångsvård på grund av missbruket. Inom hälso- och sjukvården är det läkaren som ska anmäla och endast om denne dessutom anser att det inte går att ge nödvändig vård genom hälso- och sjukvården. När Socialnämnden fått information som pekar på att det finns skäl för tvångsvård ska en utredning inledas.

I brådskande fall kan Socialnämnden besluta om omedelbart omhändertagande, för att påbörja vården så snabbt som möjligt, och behöver då inte invänta Förvaltningsrättens beslut. Brådskande är fall då den enskilde riskerar att snabbt få ett försämrat hälsotillstånd eller när det finns en överhängande risk för att den enskilde kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Socialnämndens ordförande eller någon annan särskilt utnämnd nämndsledamot får fatta beslutet om man inte har tid att invänta Socialnämndens sammanträde. Ett beslut om omedelbart omhändertagande ska underställas Förvaltningsrätten senast nästa dag och rätten ska då pröva beslutet fortast möjligt, i regel senast fyra dagar efter att beslutet skickats in.

Vårdens innehåll och syfte

Tvångsvård av missbrukare ska syfta till att ge sådan hjälp att personen själv motiveras att inse vårdbehovet och förmår att ta emot hjälp och stöd på frivillig väg. Vården ska vanligtvis ske på ett vårdhem speciellt inriktat på att ge missbruksvård, ett så kallat LVM-hem. Om det behövs, för exempelvis avgiftning, ska vården inledas på sjukhus. När det kan ske ska missbrukaren ges möjlighet till vård utanför LVM-hemmet i en annan form.

Vårdens upphörande

Tvångsvården ska upphöra när den inte längre behövs. Detta är när förutsättningarna för vård inte längre är uppfyllda, antingen för att vårdbehovet inte längre finns eller för att den enskilde ändrat sig och går med på att ta emot vård på frivillig grund. Ett beslut om tvångsvård på grund av missbruk gäller maximalt 6 månader.

Bläddra bland juridiska artiklar