Även om frivillighet är utgångspunkten när det gäller samhällets hjälp och stöd till individer finns det tillfällen då hjälpbehovet anses så stort att tvångsvård kan ske. För ett omyndigt barn krävs vanligen samtycke från dess vårdnadshavare, och när barnet har fyllt 15 år krävs det samtycke även från barnet, för att vård ska kunna ges. När samtycke saknas kan alltså tvångsvård beslutas under vissa förutsättningar. En förutsättning är att insatsen är till barnets bästa.
Förutsättningar för tvångsvård
Kraven för att tvångsvård ska kunna beslutas är högt ställda. Det finns typiskt sett två olika grunder för tvångsvård av barn och unga. Den ena är när uppväxtmiljön brister och den andra när barnets eget beteende är destruktivt.
Vad gäller miljöfallen ska vård beslutas om det finns en påtaglig risk att den unges hälsa eller utveckling skadas. Detta kan bero på att den unge utsätts för fysisk eller psykisk misshandel eller utnyttjas i hemmet eller att det finns brister i omsorgen m.m. Med brister i omsorgen avses vanvård avseende exempelvis mat och kläder, att barnet förvägras nödvändig sjukvård eller att barnet inte får sina känslomässiga behov uppfyllda p.g.a. förälderns missbruk, psykiska störning eller andra liknande situationer.
Vid destruktivt beteende krävs också en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Risken ska dock anses bero på missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytbart beteende. Vad gäller brott ska det vara frågan om viss upprepad brottslighet och att brotten inte är bagatellartade. Socialt nedbrytande beteende kan vara enstaka allvarliga brott, prostitution eller att vistas i missbruksmiljöer. Enligt två nyare rättsfall får man inte besluta om tvångsvård om den unges beteende är ett symptom på funktionshinder, exempelvis utvecklingsstörning, autism eller ADHD.
Hur fattas beslutet?
Ett beslut om tvångsvård fattas av förvaltningsrätten. Den som ansöker om denna vård är socialnämnden (eller motsvarande) i kommunen. Förvaltningsrättens dom kan sedan överklagas till kammarrätten och därefter till högsta förvaltningsdomstolen. Överallt gäller att den rättsliga handläggningen och prövningen ska ske skyndsamt. Om det är sannolikt att tvångsvård är nödvändigt och det inte finns tid att invänta ett rättsligt avgörande så kan socialnämnden fatta beslut om ett så kallat omedelbart omhändertagande. Detsamma gäller om man befarar att den fortsatta utredningen kan komma att allvarligt försvåras. Ett omedelbart omhändertagande kan också beslutas av förvaltningsrätten när en ansökan om vård kommit in. Socialnämndens ordförande, eller någon annan särskilt utnämnd nämndsledamot, får fatta beslutet om man inte kan avvakta socialnämndens sammanträde. Ett typiskt exempel på omedelbart omhändertagande är att ett barn råkat ut för en olycka och behöver blodtransfusion, men att föräldrarna inte går med på det. Ett beslut om omedelbart omhändertagande ska underställas förvaltningsrätten inom en vecka och rätten ska då pröva beslutet så fort som möjligt, i normalfallet inom en vecka.
Vårdens innehåll och syfte
Vårdens innehåll utgår från den unges individuella behov och då naturligtvis också orsaken till tvångsvården. I samband med ansökan om vård ska en vårdplan upprättas. I den ska innehållet i och syftet för vården noga anges. Det ska också framgå var och i vilken form vården ska utföras. Det kan vara i ett så kallat familjehem (d.v.s. ett hem som inte är det egna), på en institution, eller i det egna hemmet (även om vården alltid ska inledas utanför det egna hemmet). Var sjätte månad efter beslutet om vård ska socialnämnden överväga om vården fortfarande behövs eller om den ska upphöra. Socialnämnden ansvarar också för att den unges kontakt med sina föräldrar möjliggörs i så stor mån det är lämpligt.
Vårdens upphörande
Tvångsvården ska upphöra när den inte längre behövs. Detta är när förutsättningarna för vård inte längre är uppfyllda, vare sig det gäller samtycke eller vårdbehov. Vård på grund av brister i hemmiljön upphör alltid senast när den unge fyller 18 år, medan vård på grund av den unges eget beteende kan fortgå så länge den unge inte fyllt 21 år.