Sedan 1990-talet har kommunerna det övergripande ansvaret för äldreomsorgen. Olika kommuner kan välja olika lösningar för hur äldreomsorgen organiseras, vilka avgifter som gäller och vilka tjänster som ska upphandlas av privata utförare. Vissa av hälso- och sjukvårdens ansvarsuppgifter avseende äldre har på senare år flyttats över från landstingen till kommunerna genom att kommunen nu i de flesta fall ansvarar för hemsjukvården, d.v.s. den hälso- och sjukvård som utförs i den enskildes eget hem eller särskilda boende.
Om kommunen har beslutat att införa valfrihetssystem inom äldrevården ska den enskilde i så stor utsträckning som möjligt själv kunna välja utförare av omsorgstjänster. Alla kommuner är skyldiga att erbjuda så kallad parbogaranti, som innebär att enskilda som bereds plats på kommunens särskilda boenden för äldre ska kunna välja att bo på samma boende, och helst i samma del eller rum, som sin maka, sambo eller partner. En förutsättning är partnern också är berättigad till sådant särskilt boende. Enskilda kommuner har valt att gå längre och i större utsträckning främja fortsatt sammanboende för par genom kommunala garantier.
Hjälp i och utanför hemmet
Utgångspunkten är att äldre så länge som möjligt ska kunna bo kvar i hemmet och leva självständigt. Boende i hemmet betecknas ofta som ordinärt boende, för att skilja det från de särskilda boendeformer som tillhandahålls av kommunen. Även seniorboenden är en form av ordinärt boende, där enskilda över en viss ålder med inget eller litet hjälpbehov kan hyra sin egen lägenhet. För att underlätta för enskilda att bo kvar i hemmet kan stöd och hjälp ges i form av tjänster som trygghetslarm, hemtjänst och färdtjänst. Det är viktigt att dessa tjänster kan hållas tillgängliga på ett lätt och snabbt sätt och efter den enskildes önskemål. Tjänsterna är förmåner som beslutas av biståndshandläggaren i kommunen. I många kommuner finns dessutom en särskild färdtjänsthandläggare som behandlar ansökningar om färdtjänst.
Anpassade boendeformer
Om kvarboende i hemmet inte framstår som en fungerande lösning, exempelvis för att omsorg krävs hela dygnet eller för att hemtjänst inte är tillräckligt, ska den enskilde, anhöriga och socialtjänsten i samråd överväga andra boendelösningar. Kommunen är skyldig enligt lag att inrätta särskilda boendeformer för service och omsorg för att möta enskildas behov av särskilt stöd. För att få rätt till särskilda boendeformer krävs ett särskilt beslut om bistånd där utvärdering skett av den enskildes behov av hjälp. Nekande beslut kan överklagas till förvaltningsrätten. Det förekommer flera typer av särskilda boenden och utbudet, benämningarna och innehållet i tjänsterna varierar mellan kommunerna. Särskilt boende kan vara t.ex. äldreboenden, gruppbostäder, servicehus, sjukhem och korttidsboenden. Oftast hyr den enskilde en egen lägenhet i boendet.
Dagverksamhet
Kommunen ska främja sociala kontakter och samvaro mellan äldre och verka för att äldre erbjuds verksamheter som syftar till att möjliggöra en aktiv fritid och meningsfull tillvaro. Dagverksamhet syftar särskilt till att tillgodose äldre och yngre demenssjuka personers behov av samvaro och därför brukar verksamhet som riktar sig till äldre utan demenssjukdom ibland kallas blandad dagverksamhet. Stödet till båda formerna beviljas genom ett beslut av biståndshandläggaren där den enskilde berättigas ett visst antal timmar dagverksamhet i veckan på t.ex. en dagcentral, i enlighet med bl.a. den enskildes behov och önskemål. Personer med demenssjukdom kan också beviljas dagverksamhet inom ramen för insatser till stöd och hjälp för funktionshindrade.