Konflikter uppstår både i samband med avtalsförhandlingar och sedan avtal har slutits. Situationerna är förstås väldigt olika. Vid avtalsförhandlingar rör det sig vanligtvis om situationer där ena parten dragit på sig kostnader varefter ett avtal inte kommer till stånd. Efter att ett avtal har slutits kommer konflikterna istället att röra potentiella avtalsbrott. Denna artikel kommer att avhandla påföljden skadestånd och i vilka fall den kan göras gällande om ena parten förfar illojalt i avtalsförhandlingarna eller, efter avtalets ingående, bryter mot någon bestämmelse.
Till att börja med något om avtalsförhandlingar. Givetvis finns det aldrig någon skyldighet att ingå ett avtal. Så kallade Letters of Intent och dylika föravtal syftar snarast till att reglera sekretessåtaganden och att skapa ett slags tryck på parterna att i slutändan komma överens och göra affärer. Utgångspunkten är således att vardera parten får leva med risken att den andra parten plötsligt bestämmer sig för att inte ingå ett avtal och att de pengar man då lagt ned är bortkastade. I några fall kan dock illojalt beteende vara av sådan art att man tvingas betala motpartens kostnader, i den mån de blivit onödiga för att ett avtal inte kom till stånd. Man talar vanligtvis om culpa eller dolus in contrahendo. Det handlar om att göra ansvar gällande på utomobligatorisk grund, för att motparten åsamkat en skada. När man förhandlar skall man vara lojal och man får inte förhandla om man vet att det är helt uteslutet att man kommer att sluta ett avtal. Man kanske helt enkelt bara vill få information om motpartens affärsverksamhet eller förhindra att avtal ingås med någon annan; detta är alltså inte helt acceptabelt. Att notera är slutligen att man för att kunna få skadestånd på denna grund måste kunna visa att skadan uppkommit på grund av motpartens beteende och att man annars inte hade lidit den. Man bör notera att skadestånd på denna grund endast utgår för det negativa kontraktsintresset. Man kan alltså endast få sådan ersättning att man sätts i samma ekonomiska situation som om man inte hade förhandlat.
När ett avtal har slutits finns möjligheten att göra påföljder gällande även på inomobligatorisk grund, alltså på grund av avtalet och brott mot detsamma. Även om avtalslagen inte reglerar vad som gäller för skadestånd på grund av avtalsbrott finns både allmänna avtalsrättsliga principer, praxis och internationell lagstiftning som är till hjälp. Utgångspunkten för beräkningen av skadestånd vid avtalsbrott är att den part som har blivit utsatt skall ges en så stor utsättning att hans ekonomiska situation är vad den hade varit om avtalet hade slutförts som det skulle. Detta kallar man för det positiva kontraktsintresset.
Det går inte att med fullkomlig säkerhet säga i vilka fall man kan få skadestånd på grund av motpartens avtalsbrott. En grundläggande faktor är vad man brukar kalla kontrollansvaret. Om motparten begår avtalsbrott, exempelvis levererar en vara för sent, men förseningen orsakats av något som legat utanför hans kontroll skall skadestånd inte utgå. Vidare måste man titta på hur den avtalsbrytande parten agerat. Det kan nästan tas för givet att vårdslöshet kommer att medföra skadeståndsansvar. Men även om man har lämnat en garanti, ligger skadestånd nära till hands. Vidare gäller att det måste finnas adekvat kausalitet mellan skadan och avtalsbrottet. Skadan måste alltså vara tillräckligt tätt knuten till avtalsbrottet för att skadestånd skall kunna utgå.
Slutligen något om hur skadeståndet kommer att beräknas. Här gäller som sagt som huvudregel att man skall ersättas för det positiva kontraktsintresset. Man skall alltså få ersättning både för direkta och indirekta skador man lidit. Det finns dock regler som kan modifiera denna regel. Man skall exempelvis alltid försöka minimera sina skador och om man samtidigt sparat pengar på grund av avtalsbrottet kommer denna summa att avräknas skadeståndet. Slutligen bör nämnas att man alltid, om motparten begår ett avtalsbrott, skall meddela denne direkt för att inte missa eventuella reklamationsfrister.