Separationsrätt hänför sig till sakrätten på det sättet att det ofta krävs i förhållande till en sak. En person vill ha separationsrätt till en bil, till exempel därför att han anser sig ha bättre rätt till denna. Det är viktigt att komma ihåg att sakrättsliga förhållanden bottnar sig i konflikter mellan minst tre personer om rätten till en sak. Till saken knyts sedan något slag av äganderätt, panträtt eller nyttjanderätt. Om någon har äganderätt, det vill säga äger ett föremål, bör denne ha rätt till saken även om saken inte befinner sig i ägarens besittning. Just när det gäller äganderätt till ett visst föremål, blir separationsrätten viktig. Separationsrätten aktualiseras när någon har gått i konkurs och denne har föremål i sin besittning som den inte äger.
Det som normalt förutsätts är att den som har något i sin besittning, det vill säga har föremålet i sina händer, också är ägare till föremålet. Detta är en presumtion och underlättar givetvis fastställandet av ägaren till föremålet. Det kan dock lika gärna vara så att personen som har ett föremål i sin besittning enbart lånar detta; ägare är istället någon annan. Anta då att låntagaren går i konkurs och föremålet fortfarande finns i dennes besittning. Så fort någon har gått i konkurs samlas all egendom som finns i personens besittning och fördelas mellan borgenärerna, det vill säga de som har ett anspråk / krav gentemot den som har försatts i konkurs. Detta ligger helt i linje med den presumtion som nämndes ovan; allt som finns i personens besittning anses denne ha äganderätt till. Det är också det mest praktiska förfarandet vid en konkurs; man vill dessutom maximera förmögenheten i konkursen så att borgenärerna får ut så mycket som möjligt. I det fallet har ägaren till ett föremål ett tydligt intresse av att föremålet inte tas med i hela förmögenhetsmassan. Det finns ett intresse från ägarens sida att föremålet separeras och lämnas åter till honom eller henne.
Rent konkret innebär separationsrätten att ägaren måste bryta den presumtion som råder. Han måste med andra ord bevisa att den som är försatt i konkurs inte äger föremålet i fråga. Huvudregeln är att separation inte är möjligt om föremålet har sammanblandats med annan egendom. För att ta ett övertydligt och ett inte så realistiskt exempel, kan man säga att mjöl som tillhör olika ägare men som finns i samma behållare utgör sammanblandad egendom. Det blir svårt för en av ägarna att hävda att just den delen av mjölet tillhör honom medan resterande tillhör den andra ägaren. Om föremålet istället har hållits skilt från annan egendom brukar det sällan handla om sammanblandning. Detta kan vara fallet då pengar som en person har fått i syfte att köpa en bil förvaras i ett kuvert separat från uppdragstagarens egna medel. Pengarna blir då lättare att identifiera och i sin tur separera. Vad gäller sammanblandning är pengar ett ganska knepigt område; desto lättare är det att identifiera fordon av olika slag.