I Sverige har en säljare av fastighet en upplysningsplikt. Dessutom har köparen en undersökningsplikt. Vid bedömningen av huruvida en säljare bär ansvaret för fel i fastighet tas utgångspunkt i köparens undersökningsplikt. Det betyder att köparens undersökningsplikt är mycket mer långtgående än säljarens upplysningsplikt.
Upplysningsplikten innebär att säljaren måste informera köparen om de fel som han eller hon känner till och som är svåra för köparen att upptäcka. Det ligger i säljarens intresse att berätta om felen. När så är gjort kan inte köparen i sin tur framhålla att felen var dolda och inte heller rätteligen kräva någon ersättning av säljaren. Säljaren är ersättningsskyldig för fel som inte köparen hade kunnat upptäcka vid en noggrann undersökning av köpeobjektet. Exempelvis har säljare bedömts som ersättningsskyldig när denne inte har informerat köparen om en beslutad gatuomläggning. Underlåten upplysning vid faktisk kunskap på säljarens sida om vad som skulle ske, jämte insikt om de praktiska konsekvenserna härav vetskap om felet och dess innebörd vägde tyngre än köparens undersökningsplikt. Om en säljare inte informerar en köpare om ett klart störande buller, exempelvis från en motorcrossbana, trots att köparen kunde ha upptäckt bullret på egen hand har säljaren misslyckat med att fullgöra upplysningsplikten. En säljare av fast egendom har således, i viss utsträckning, en skyldighet att upplysa köpare om förhållanden som han känner till och som köparen borde upptäcka men har förbisett.
Säljaren har ingen generell upplysningsplikt. Det betyder att säljaren inte har någon skyldighet att berätta allt om fastighetens skick och att det i vissa fall inte heller har någon betydelse om säljaren känner till felet eller inte. Det är dock av vikt att säljaren inte hemlighåller information som inte heller är upptäckbar för köparen vid en noggrann undersökning, eller vid svar på köparens frågor medvetet undanhåller betydelsefulla uppgifter. Upplysningsplikten innebär att säljaren är skyldig att berätta för köparen för det fall att köparen frågar något konkret. Däremot kan inte köparen kräva av säljaren att han företar någon djupare undersökning i frågan. Om säljaren upplyser om de fel som han känner till och som inte anses vara normala i förhållande till fastighetens ålder, och som köparen inte heller kunnat upptäcka, kan han inte senare bli ersättningsskyldig för dem. Säljaren kan däremot bli skadeståndsskyldig för det fall han svikligen undviker att informera om fastighetens brister eller för det fall han är försumlig och förtigit ett för köparen åberopbart fel, d.v.s. ett dolt fel. Det gäller således som säljare, att hålla tungan rätt i mun för det fall att man som säljare överväger att inte berätta om ett fel. Om det visar sig att felet inte var upptäckbart bär säljaren ansvaret eftersom det i sådant fall bedömts som ett så kallat dolt fel, vilket säljaren ansvarar för.