Inom den europeiska rätten hänvisas det ofta till att förvaltningen skall skötas i enlighet med de enskildas grundläggande rättigheter. Dessa rättigheter har överförts till en rad principer som hamnat under ett och samma namn: rättssäkerhetsprincipen. Principen är väldigt övergripande, den talar om att rättstillämpning och myndighetsutövning måste präglas av en förutsägbarhet. Med detta menas att vad som är rättssäkert inte skall vara godtyckligt. Rättssäkerhetsprincipen har lett till en rad andra principer som går under samma fack, där förutsägbarheten alltså är den främsta aspekten som utformat dessa principen.
Att myndighetsutövningen skall vara förutsägbar och rättssäker är tillräckligt självklart, dock finns det en klar fördel i att dessa principer införlivats av EU-rätten. Att individen inte kan dömas för brott som inte är lagstadgade, d.v.s. att retroaktivt gällande lagstiftning typiskt sett inte är tillåten, är exempel på ett skydd som den överstatliga rätten valt att lagstadga och som medlems-/konventionsstater sedan fått inkorporera i sina inhemska lagar. Principen om skydd för retroaktiv lagstiftning menar till att skydda individer från handlingar som redan gjorts och inte varit brottsliga, i lagens mening, vid handlingens utförande. Denna princip såg till att skydda individen på ett sätt som innebar en ytterligare nivå av förutsägbarhet inom den offentliga förvaltningen, där huvudsaken är att förbjuda alla former av retroaktiv lagstiftning som verkar till nackdel för individen. Det som EU-rätten menar är av avgörande vikt för bedömningen om huruvida ett brott som utdömts är att anse som en påföljd av retroaktiv lagstiftning är tidpunkten för händelsen samt när lagen i trätt i kraft.
EU-domstolen har skapat ovanstående principer under sina flertaliga processer. Under dessa processers gång har det även fötts vissa principer kring hur en rättsprocess skall skötas och vilka rättssäkerhetsgarantier en individ kan förväntas ha. Då talar man om principen om rättvis rättegång, som skall se till så att alla individer har rättigheter under en eventuell domstolsprocess. Motsvarande princip gäller emellertid även i förhållande till den offentliga förvaltning, gentemot myndigheter. Den principen kan sammanfattas som rätten till god förvaltning.
Talar man om en rättsprövning så tillkommer vissa följdprinciper, exempelvis rätten till försvar. Denna princip innebär, förutom rätten till försvar, att individen har rätt att höras inför en domstolsprövning om ärendet handlar om denne. Skall han eller hon få sin sak prövad, så har denne då även rätt att höras i frågan. Här innefattas att individen skall informeras om ärendets natur och karaktär samt få all väsentlig information som kan anses som viktig. Individen har då rätt att anlita en försvarare, som i sin tur har rätt att ta del av alla till målet relevanta handlingar. Rätten att inte dömas för brott utan att höras samt rätten att få yttra sig är alltså följdprinciper till rättssäkerhetsprincipen, där dessa kan sammanfattas som rätten till försvar. Övriga rättigheter inkluderar att all information och skriftväxling mellan en individ och dess ombud skall anses vara konfidentiell då detta skall anses som en grundläggande rättighet, eller legal privilege. Detta är av intresse när tvisten rör ett företag där självklarheten är att man skyddar sin information. Förutom ovanstående har även andra rättigheter inkorporerats i svensk rätt, bland de mest intressanta är givetvis de som behandlar myndigheters ärendehantering. Rättssäkerheten och principerna kring detta har p.g.a. EU-rätten lett till att Sverige utvecklats, där individens roll gentemot staten nu stärkts.