Rättegångshinder


Rättegångshinder, eller processhinder, är en omständighet som hindrar en domstol från att ta upp ett visst mål till prövning. Vissa rättegångshinder är tvingande och kan inte avhjälpas, medan andra rättegångshinder kan avhjälpas under processens gång. I princip ska domstolen självmant behandla frågan om rättegångshinder, men i vissa fall krävs det att en part påtalar att ett processhinder föreligger.

Rättegångshinder kan delas in i fyra olika kategorier:

• Domstolen är inte behörig att ta upp målet
• Saken eller gärningen har redan prövats av en annan domstol
• Parterna är inte behöriga att väcka talan
• Talan har väckts på fel sätt

Domstolen ska avvisa talan om den inte är behörig att ta upp ett mål. Detta är t.ex. fallet om talan har väckts vid en domstol trots att en annan domstol är behörig. I sådana fall ska målet överlämnas till en annan domstol som är behörig. Detta gäller t.ex. för äktenskapsmål och mål om äganderätt till fast egendom, där målet får överlämans till behörig domstol om inte sökanden motsätter sig det. I vissa typer av mål är bara en typ av domstol behörig, t.ex. Arbetsdomstolen, för vissa typer av arbetstvister. I sådana fall är andra domstolar inte behöriga att ta upp målet till prövning, utan måste avvisa talan. Talan ska också avvisas om den rör ett avtal som innehåller en klausul som säger att tvister som uppkommer på grund av avtalet ska avgöras av skiljemän. För att ett sådant rättegångshinder ska beaktas krävs dock att svaranden gör om en invändning om att hindret föreligger första gången parten för sin talan i målet. En annan typ av processhinder föreligger när svenska domstolar saknar behörighet att pröva vissa mål som enligt EU-rättsliga regler ska prövas inför utländsk domstol, t.ex. för att parterna är bosatta i utlandet.

Om saken eller gärningen som målet gäller redan har prövats och avgjorts av en annan domstol kan den inte prövas på nytt. Denna grundläggande rättsprincip syftar till att bevara rättssäkerheten och undvika att flera domar meddelas i samma fråga. En domstol ska avvisa talan om saken redan är under prövning av en annan domstol (s.k. ”lis pendens”) eller frågan redan har prövats och avgjorts av domstol genom dom som vunnit laga kraft (s.k ”res judicata”). Som exempel kan en brottslig gärning som redan har prövats i domstol inte kan tas upp på nytt.

Rättegångshinder kan också uppkomma om parterna inte är behöriga att väcka talan av olika orsaker. En orsak kan vara att en part inte har rätt att föra talan i målet. Som exempel har en part inte rätt att yrka att person ska betala en summa till förmån för en tredje person. Parterna kan även sakna behörighet att agera som part i en rättegång. Detta gäller t.ex. bolag som inte är registrerade i behörig ordning. Domstolen ska även avvisa talan om en part inte är behörig att processa i domstol, t.ex. för att han eller hon är underårig.

Slutligen föreligger rättegångshinder om talan har väckts eller ändrats på ett otillåtet sätt. Huvudregeln i både tvistemål och brottmål är att väckt talan inte får ändras. I tvistemål får ska domstolen avvisa ett nytt yrkande om det inte kan prövas i målet utan olägenhet. På motsvarande sätt finns begränsningar för åklagaren att ändra sin stämningsansökan i brottmål när åtal har väckts. Skälet till detta är att parterna har rätt att veta på ett tidigt stadium vilka frågor som kommer att prövas i rätten så de kan förbereda sig på bästa sätt.

Som huvudregel ska domstolen ta upp frågan om rättegångshinder på eget initiativ och avvisa talan om rättegångshinder föreligger. I vissa fall krävs dock att en part åberopar rättegångshindret vid första möjliga tillfälle. Om parten gör en invändning om ett rättegångshinder för sent ska talan inte avvisas utan målet ska tas upp till prövning.

Om domstolen tar upp målet trots att det funnits rättegångshinder utgör det ett grovt rättegångshinder, s.k. domvilla. Det betyder att domen kan undanröjas även om tiden för överklagande har gått ut.

Bläddra bland juridiska artiklar