Principen sist in först ut i förhållande till kravet på tillräckliga kvalifikationer


Den allmänna uppfattningen är ofta att det är principen sist in först ut, även kallad anciennitetsprincipen, som gäller när en nedskärning av verksamheten ska göras. Ett viktigt moment som kan inverka på denna princip är bedömningen huruvida en person har tillräckliga kvalifikationer för en tjänst. För att regeln om tillräckliga kvalifikationer ska bli aktuell att tillämpa krävs det att arbetsuppgifter som utförs av en person med längre anställningstid ska försvinna och att denne måste omplaceras för att få behålla sitt arbete. Detta är något som blir vanligare i takt med att olika arbeten blir mer komplicerade samt att allt fler arbeten kräver eftergymnasial utbildning.

För att den med längre anställningstid ska kunna överta någons arbetsuppgifter krävs det att denne besitter tillräckliga kvalifikationer för arbetet. Angående kravet på tillräckliga kvalifikationer brukar det normalt sägas att arbetstagaren ska ges möjlighet att inom rimlig tid lära sig de nya arbetsuppgifterna. Arbetstagaren kan dock inte kräva att bli omskolad eller att få överta arbetet om denne saknar den yrkeserfarenhet som krävs för att utföra arbetet. Arbetsgivaren har heller ingen skyldighet att tillhandahålla längre utbildningar eller utbildningar på grundnivå för att en arbetstagare ska uppfylla kravet på tillräckliga kvalifikationer.

För att se krasst på anciennitetsprincipen i förhållande till regeln om tillräckliga kvalifikationer innebär den att nedskärningar vid enklare massarbeten får till följd att arbetsgivaren får behålla den äldre och många gånger långsammare arbetskraften. På arbetsplatser med många kvalificerade och specialiserade arbetsuppgifter går personalen inte på samma sätt att byta ut. Det är heller inte särskilt sannolikt att en person med lång anställningstid vars arbetsuppgifter försvinner skulle kunna konkurrera ut en yngre person med specifika och specialiserade kunskaper. Det ovan sagda innebär även att en arbetsgivare som är mindre nogräknad skulle kunna styra vilka som besitter tillräckliga kvalifikationer genom specifika utbildningsinsatser i form av vidareutbildning och specialistutbildning.

Kravet på tillräckliga kvalifikationer är just ett krav på tillräckliga kvalifikationer. I en situation där en med längre anställningstid har tillräckliga kvalifikationer men inte är lika kvalificerad som en person med kortare anställningstid kan arbetsgivaren ändå inte välja den med kortare anställningstid. Vad gäller bevisbördan ställs det höga krav på arbetsgivaren att visa att en arbetstagare inte har tillräckliga kvalifikationer för ett arbete.

Slutsatsen är att det går att ifrågasätta om principen sist in först ut verkligen har den betydelse som den många gånger påstås ha. Kravet på tillräckliga kvalifikationer i kombination med att det genom kollektivavtal kan göras avvikelse från turordningsreglerna har många gånger större betydelse än principen sist in först ut.

Bläddra bland juridiska artiklar