Principen om EU-rättens företräde


Vissa områden regleras såväl av nationell lagstiftning som av EU-rätten. Om det i en viss situation skulle uppstå en konflikt mellan en nationell regel och en EU-rättslig regel skall EU-rätten tillämpas. Detta är ett resultat av principen om EU-rättens företräde och en nödvändighet för att EU-samarbetet skall vara effektivt.

Principen om EU-rättens företräde är inte inskriven i EG- eller EU-fördraget men utarbetad av EU-domstolen genom ett förhandsavgörande av den 15 juli 1964 (Costa mot Enel). Till stöd för principen har domstolen använt sig av lojalitetsplikten som finns i EG-fördraget; denna stadgar att medlemsstaterna skall underlätta för gemenskapen att fullgöra sina uppgifter. I sitt avgörande konstaterar EU-domstolen att då EEG-fördraget trädde i kraft i medlemsländerna skapades ett nytt rättssystem och för att detta skall vara effektivt är det av väsentlig vikt att fördraget tillämpas på samma sätt i alla medlemsländer. Därför är fördraget tvingande lagstiftning för nationella domstolar.

Senare utvecklades EU-domstolens förhandsavgörande till en skyldighet för medlemsländerna att jämföra nationella bestämmelser med bestämmelserna i EG-fördraget. I det fall en nationell bestämmelse ansågs strida mot EU-rätt skulle den inte tillämpas. Dessutom spelar det ingen roll vad den nationella bestämmelsen har för rang i lagstiftningen; även om det är en grundlag, i Sveriges fall skall EU-rätten tillämpas i händelse av en konflikt. Företrädesprincipen gäller för såväl primärrätten som sekundärrätten och är tillämplig på alla nationella bestämmelser: grundlag, lag, förordning, beslut, kungörelse, cirkulär m.m. Företrädesprincipen tillämpas även på de nationella domstolarnas praxis, det vill säga att domstolarna inte får besluta något som strider mot EU-rätten.

Det faktum att EU-rätten även går före nationell grundlag eller motsvarande har orsakat en del bekymmer. Ett lands grundlag har ofta gamla anor som upprätthålls av de nationella domstolarna och att inte kunna tillämpa denna såsom tidigare medför givetvis en trevande hållning från domstolarnas sida. Frågor har väckts om hur man skall kunna skydda de grundläggande rättigheterna som finns i grundlagen utan att begå fördragsbrott i förhållande till EU-rätten. I det fallet har EU-domstolen antagit ett antal allmänna rättsprinciper för att de grundläggande rättigheterna skall omfattas av fördragsrätten.

Vad gäller frågan om efterlevnaden av företrädesprincipen är det EU-domstolen som kontrollerar att inget medlemsland begår något fördragsbrott. EU-domstolen har också sagt att då en nationell domstol stöter på svårigheter i tolkningen av fördragsrätten skall målet förklaras vilande och frågan hänskjutas till EU-domstolen, som lämnar ett förhandsavgörande. Om EU-domstolen skulle komma fram till att det finns en konflikt måste den nationella domstolen tillämpa fördragstexten. Den nationella bestämmelsen blir däremot varken ogiltig eller upphävd; den har helt enkelt inte någon tyngd i förhållande till motsvarande bestämmelse inom EU-rätten.

Liknande artiklar

Bläddra bland juridiska artiklar